”Vem är du?” frågar han mig utan någon som helst känsla varken rösten eller blicken. Är det inte jag som egentligen borde ställa den frågan? ”Svara mig, vem är du?”
”Ch-ch-char-r-lie,” stammar jag fram.
Han brister ut i ett hånfullt skratt, ”heter du Charlie?”
”Charl-l-lotte,” förklarar jag. Jag hör själv hur min röst darrar men jag hoppas verkligen att inte han hör det. Dock så vet jag med säkerhet att han gör det, han hade praktiskt taget behövt vara döv för att inte höra det.
”Jag bryr mig dock inte ett jävla skit om ditt namn. Vem är du?” säger han med en irriterad röst.
”Char-” hinner jag bara börja innan han avbryter mig.
”Men jag bryr mig inte om ditt namn, sa jag inte det? Vem är du?” frågar han återigen.
Jag förstår verkligen ingenting, vad gör han här och vad vill han mig? Hade jag vågat hade jag sprungit härifrån, men nu har jag inte den modigheten. Speciellt inte då jag inte vet hur han skulle reagera på det.
