”Nu är vi här i alla fall,” säger han återigen leende. ”Ska vi köra igång eller?” Han vänder sig mot kameramannen som har stirrat på oss under hela vårt kalla möte.
”Ja, ja, ja, visst,” stummar han fram.

”Bra, vad ska vi börja med?” frågar Harry.

”Går det bra om vi tar en tio minuters paus?” frågar jag.
”Ehm, ja. Men jo, det är nog lika bra. Jag tror vi alla behöver lugna ner oss en aning,” säger fotografen.

Jag går iväg för att leta upp min mobil. Det första jag gör är att ringa Maisy. Höra vad hon säger. Ska jag stanna eller ska jag skita i det? Maisy har svar på allt så därför ringer jag henne. Som tur var svarar hon snabbt och jag går undan lite så jag kan tala ostört. Hon tycker att jag ska fortsätta. Låtsas som om ingenting och som om han är en främmande människa. Det låter bra. Hon önskar mig lycka till och sedan lägger jag på igen.

Jag går tillbaka till resten och det första jag ser är Harry. Han sitter där helt perfekt med det mest perfekta leendet som jorden har skådat samtidigt som han pratar med sin perfekta stämma som kan få blommor att börja blomma mitt i vintern och hans perfekta ögon som tindrar mer än vad stjärnorna gör. Han hör hur jag kommer och då vänder han sig mot mig. Då börjar hans perfekta leende le ännu större, hans perfekta stämma blir ännu vackrare och hans ögon börjar tindra ännu mer. Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Jag ska inte tänka så.

Jag vänder bort blicken på direkten och jag känna hur Harry skrattar åt det. Han måste vara nöjd nu. Jag och han är här och han vet att jag har kollat på honom. På det sättet. Det där sättet jag kollade på honom förut, innan allt hände. Och han vet hur den blicken är, han har varit med om den så många gånger så han vet när jag kollar på honom med ”den blicken”. Jag har en pojkvän, en som inte är Harry, så jag kan inte kolla på honom på det sättet. Speciellt inte eftersom att jag inte gillar Harry längre. Han har behandlat mig illa och jag är trött på honom så jag kan inte kolla på honom på det sättet.

På direkten när jag kommer dit ber de oss att ställa upp. Jag skriker inombords när jag hör när de säger hur vi ska ställa upp oss. Han ska stå bakom mig med munnen vid mitt öra samtidigt som han håller sina händer runt min midja. Så klart ska vi stå kropp mot kropp. Men egentligen ska jag inte klaga. Det kan bli värre, mycket värre. De börjar ta foton och vi posar lite olika och det känns som om att det går bra. Men tydligen inte.

”Visa lite kärlek, Spencer! Kom igen!” skriker fotografen.
”Mm,” säger jag och försöker se mer kär ut. Hur man nu gör det.

”Kommer du ihåg nyårsafton? När vi kysstes på Times Square i New York? Kom ihåg den känslan och försök visa den,” viskar Harry i mitt öra. Han vet exakt vad han ska säga och göra för att få mig på ett speciellt sätt. Det är sjukt hur han kan kontrollera mig. ”Tänk annars på när vi var i kysstes i gondolerna i Venedig. Det kommer du ihåg va?”
”Super, Spencer! Du är ju en naturbegåvning! Detta är ju underbart!” skriker fotografen och knäpper miljoner bilder.

När vi har fotograferats i två timmar så blir det dags för en paus. Då är klockan redan fem och jag vet att vi har en lång, lång tid kvar. Lika bra att ringa Perrie och säga att jag inte kommer hinna hem till henne för att äta där. Hon tar det bra som tur var och vi bestämmer tillsammans att Nathaniel kan sova hos henne så hämtar jag upp honom imorgon. Han kommer uppskatta det så varför inte liksom? Sedan ringer jag Isaac och säger att jag blir sen ikväll. Jag berättar dock inte för honom om vem det är jag fotograferas med. Då skulle han fått spader och åkt hit och typ slagit ihjäl Harry. Inte riktigt kanske men hit hade han åkt i alla fall och kollat varje steg Harry tar. Det hade inte varit roligt direkt.

Några assistenter till fotografen får gå och köpa mat till mig och Harry och resten som är här. Även om vi gärna hade gjort det själva hade det nog inte varit det bästa för oss. Det hade varit bilder överallt och alla skulle tagit för givet att vi var tillbaka tillsammans. Så när jag har pratat klart med Perrie och Isaac går jag och sätter mig vid ett tomt bord. Jag känner inte för att sätta mig någonstans där det sitter massor av andra folk. Jag är inte på humör att prata med folk jag inte känner idag. Alla mina känslor väller över efter att ha spenderat så pass många timmar med Harry. Så jag vill vara ensam. Så klart får jag inte vara det så länge.

Harry slinker så att han sitter precis mitt emot mig så klart. Vad annars? Kunde han inte bara sätta sig på min sida istället? Då skulle jag åtminstone slippa kolla på honom. Men så klart sätter han sig där mittemot mig. Det skulle verkligen inte förvåna mig om han gjorde det med mening. Det är sådan Harry är. Speciellt när det gäller i hans uppdrag att få tillbaka mig. Det känns som att han gör allt i minsta lilla detalj så att allt ska bli perfekt. Han är bara för mycket.

”Ey, babe,” säger Harry med ett riktigt stort leende samtidigt som han stirrar rakt in i mina ögon. Jag ger honom en dödsblick. Jag kan se hur han skrattar för sig själv. Han vet hur mycket jag hatar ordet babe. Nu har han inte ens en anledning att kalla mig det. För jag är inte hans flickvän längre, än mindre babe.

”Lägg av,” säger jag strängt och han ler ännu större. Detta är det bästa han vet; att reta mig. Därför vill jag göra detsamma tillbaka. Först måste jag bara komma på något. Sedan kommer jag på det. Han har ogillar 'kärlekssmeknamn'. ”Men snälla, lilla puttisnuttipussegull, kalla mig inte så.”
Han ger mig en ännu större dödsblick än vad jag gav honom innan han uttalar det fula ordet igen,”babe.” Han ler stort.

”Puttisnuttipussegull.”

”Babe.”
”Puttisnuttipussegull.”

”Babe.”
”Puttisnuttipussegull.”

”Babe.”

”Puttisnuttipussegull.”
”Babe.”

”Puttisnuttipussegull.”

”Babe.”

”Okeeeej,” säger jag och drar ut på e:et så långt som möjligt. ”Jag ger mig.”
”Tråkmåns, det här var ju roligt,” säger Harry och börjar skratta. Jag är inte långt efter honom att börja skratta jag med. Detta är så oss. ”Men så klart så vann jag som alltid.” Han ler stolt innan han brister ut i skratt igen.

”Jag gjorde det med mening, Harry. Så att du skulle få känna på hur det känns att vinna någon gång. Så tror inte att detta kommer bli en vana,” säger jag och blinkar med ena ögat innan jag börjar skratta igen jag också. Det var ett bra tag sedan jag skrattade så här. Skrattade på riktigt alltså.
”Fasen också. Jag som trodde att detta verkligen var min chans,” säger han med fejkad besviken blick och röst. Det får mig att skratta ännu mer. Helt plötsligt är allt han har sagt som bortblåst och allt jag ser honom som är den bästa vän han egentligen är. Det är få jag har så roligt med som jag har med Harry. ”Varje gång jag vinner något så får du mig in på falska förhoppningar, Spence.”
”Jag är hemskt ledsen men jag kan tyvärr inte göra något åt det. Jag är bättre än dig och har alltid varit och kommer alltid vara det. Det är bara att gilla läget,” säger jag helt gravallvarligt.
”Fan. Åh! Att jag aldrig kan bli som du,” säger han och låter ännu mer besviken än förut.

”Alla kan inte vara som jag,” säger jag och rycker på axlarna. Då klarar han inte av att vara seriös längre utan brister ut i skratt igen och jag gör det också.

~~~

Jag går in till omklädningsrummet och tar på mig mina egna kläder. Fotograferingen är klar och det är dags för mig att åka hem till Isaac. Klockan är redan elva hur den nu har lyckats bli så mycket. Tiden har gått fort kan man verkligen säga. Men det har varit roligt. Allt släppte efter jag och Harry pratade i pausen och sedan dess gjorde vi fotograferingen rolig tillsammans. Men jag är fortfarande arg på honom bara att jag inte lyckades vara det när jag var med honom.

När jag har tagit på mig mina kläder och sminkat av sminket och packat ner de underkläder jag får ta med mig hem i en påse ringer jag en taxi. Den kommer om en kvart så det är lika bra att jag går ut och väntar redan nu. När jag öppnar dörren ifrån omklädningsrummet ser jag hur Harry utanför. Han står lutad med ena axeln mot väggen mittemot dörren och ler stort åt mig. Det är uppenbart att han väntar på mig.

”Så, vad gör du ikväll?” säger han och rättar till sig och ställer sig ordentligt. Han ler fortfarande.
”Hm, jag ska hem,” säger jag kort.
”Du vill inte ta en matbit med mig?” säger han flörtigt. Jag hatar att han är så flörtig av sig.

”Jag... Jag vet inte riktigt,” säger jag och jag ser hur han blir besviken. Och denna gången på riktigt, han spelar verkligen inte denna gången. Jag är nära på att ge med mig men jag kan inte. Det är inte rätt. ”Jag är ledsen, men jag kan inte.”
”Det är okej,” säger han besviket. Jag skulle kunna höra på långa vägar att det inte alls är okej med honom. Det är så självklart. ”Vi är vänner åtminstone, va?”
Jag skakar försiktigt på huvudet samtidigt som en tår ramlar ner på min kind, ”hur mycket jag än vill så kan jag inte. Vi är inte vänner, vi är inget alls. Du måste gå vidare, Harry.”
”Hur ska jag kunna gå vidare när jag vet att du är den enda? Du vet lika väl som jag att detta är ett stort misstag. Vi båda vet att vi hör ihop. Ingen av oss är så lycklig som vi kan vara om vi bara var med varandra. Du måste inse det, Spencer. Du måste!” säger han och skriker de två sista orden. Tårar rinner ner för hans ansikte så väl som mitt. Jag gillar inte att visa mig svag, speciellt inte framför honom. ”Spencer, snälla. Du måste inse det. Vi är som gjorda för varandra.”
”Vi är nitton år. Hur kan vi redan nu veta vem vi är gjord för?” säger jag och torkar bort en tår på kinden.

”För att vi är Spencer och Harry,” säger han och ler åt det även om det rinner tårar ner för hans kinder. ”Vi har hållit ihop så länge jag kan minnas. Hur kan vi inte vara gjorda för varandra?”
”Om vi nu är gjorda för varandra kommer vi att inse det med tiden. Men just nu, nej... Du och jag funkar inte just nu,” säger jag.

”Du och jag vi är ett. Vi funkar när som helst,” säger Harry.

Jag skakar på huvudet, ”hejdå, Harry.”
”Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig också.”

Awsi dawsi pawsi sawsi. They sure are cute, aren't they? Jag shippar Hencer så hårt att det inte är sant men man kan inte alltid få som man vill. 
Och nästa vill ni nog ha kan jag lova er. Då kommer ALLT vara ur Harrys perspektiv. Jag kan lova er att det vill ni läsa. Så, kommentera på och det kommer upp snart. Ledsen att det har tagit tid med detta kapitlet men ibland så har man inte tid helt enkelt. 

Och herregud SÅ LÅNGT! Det är mer än en sida mer än vad jag normalt skriver. What has happened to me? Nä, men ville jag ha med allt jag ville ha med fick det bli så här långt.

Så, MINST 14 kommentarer för nästa. Kram på er! ♥

Ps. Ni har väl inte glömt att läsa min engelska novell på: http://www.wattpad.com/story/2501324-sight-of-you? Om ni nu har det, in och läs! Bli ett fan, rösta och kommentera. Det skulle betyda hur mycket som helst. Tack i förhand. Puss! Ds.