”Spence, älskling,” börjar Harry och försöker närma sig mig. 

”Kalla mig inte så,” säger jag argt. ”Och jag sa att du skulle gå. NU!”
”Spencer, snälla. Jag menade det inte så,” ber han.
”Kanske inte, men du sa det. Och det går inte att ändra på,” säger jag. Jag ser hur Harry torkar bort en tår nedanför ögat.

”Jag skulle göra allt för att få det osagt. Snälla, lyssna på mig,” säger han och jag skakar på huvudet. Jag kollar på ytterdörren samtidigt som jag pekar på den. ”Gör inte så här. Snälla.”
”Vad skulle du välja, vara ute och festa med dina vänner varje kväll på helgerna och att vi tar en paus eller att du inte festar på ett år och du stannar med mig och Nathaniel?” säger jag för att testa honom.

”En paus,” säger han och det känns som om jag tappar mitt hjärta. Jag försöker hålla tillbaka gråten men det kommer bara mer och mer vilket gör det svårare att hålla tillbaka. ”Fan. Jag väljer er så klart.”

”Jag kan inte fatta det, Harry. Ut! Ut med en gång. Jag vill aldrig se dig igen, okej?” skriker jag högre än någonsin förr. Han kollar ledset mot mig men jag skakar bara på huvudet. Det var droppen. ”Hörde du mig? Lämna mig och kom aldrig tillbaka.”
”Spencer, jag älskar dig och jag vet att du älskar mig,” säger han och jag vänder bort blicken. ”Gör inte så här.”
”Ut!” skriker jag.

Han vänder sig om och börjar gå mot dörren. Där böjer han sig ner och lägger nyckeln in hit på golvet. Han vänder sig om en sista gång innan han stänger dörren. Jag har aldrig sett så mycket känslor i en blick förr som den förmedlade. Jag skakar på huvudet och han stänger försiktigt dörren om sig.

När han har gjort det orkar jag inte med mer. Mina knän viker sig och jag ramlar till golvet. Jag rör mig inte ur fläcken. Jag gråter så mycket att jag skriker. Hela mitt ansikte är vått likaså mitt hår och armarna på min tröja. Alla känslor man inte vill känna flyger igenom mig och jag känner alla på samma gång. Sorg, rädsla, ånger, ilska, oro, besviken och splittrad är bara några av alla känslor jag känner. Men den känsla jag känner mest är ensamhet. Jag har aldrig känt mig lika ensam förut.

Jag vet inte hur länge jag ligger där och bara gråter. Det kan vara en halvtimma, en minut, två timmar eller bara några sekunder. Jag tappar all känsla som har med tid att göra. När jag hämtat mig lite går jag sakta in i mitt rum och lägger mig. Även om jag har lugnat ner mig så är jag fortfarande en hel stor röra. Det känns som om han tog halva med mig när han gick.

”Spencer,” vaknar jag av att Maisy skriker. Jag får ont i hela mitt huvud när hon skriker. ”Vad har hänt?”
”Inget,” säger jag och gömmer mig under täcket när hon tänder. Det är inte förrän då jag inser att hela min säng är våt. Sovit mycket har jag heller inte gjort. Jag måste se hemsk ut. ”Jag vill vara ensam.”
”Det vill du inte alls det. Du gillar inte att vara ensam, har du glömt det?” säger Maisy och jag suckar högt. Ibland hatar jag att hon känner mig utan och innan. Jag kan inte ljuga för henne. Inte för någon nästan men speciellt inte henne. ”Spencer, seriöst nu. Vad har hänt? Jag har inte sett dig så här sen.. Sen då du gjorde slut med Harry.”

Jag brister ut i tårar igen. Det är vad det är. Det är slut. Jag kryper ihop i fosterställning och kramar om mina ben hårt. Maisy fattar vad som har hänt. Hon lägger sig bakom mig och bara håller om mig stenhårt. Hon säger ingenting och hon behöver inte ens göra det för att det ska hjälpa. Att hon bara ligger där och håller om mig hjälper så mycket. Vad skulle jag göra utan Maisy egentligen?

Maisy ringer mamma och Richard och frågar om Nathaniel kan stanna där en dag till. De är först lite veliga till det men när hon berättar varför är de snabba med att säga jag. Även om jag inte hör vad mamma säger kan jag ändå höra hennes besvikelse i rösten. För att inte tänka på när Anne hör det. Det känns som om jag på något sätt sviker dem två lika mycket som jag sviker Nathaniel. Dem trodde verkligen på oss denna gång. De hoppades verkligen att vi skulle hålla för alltid. Dem två är förmodligen dem största fansen till vårat förhållande.

Jag går ut till köket och slår mig ner på en stol. Snabbt lägger jag ner huvudet på mina armar som redan ligger på bordet. Ljuset gör så att jag får ont i hela huvudet. Hela dagen har jag legat i min säng och vägrat att gå upp. Jag orkade helt enkelt inte. Men när Maisy sa att hon hade bakat cheesecake bara till mig gick jag med på att gå upp och äta något. Tyler och Isaac blev utkastade när Maisy fick reda på vad som hänt. Kanske inte riktigt utkastade men hon bad dem åka hem. Som tur var hade de förståelse för det.

Hela dagen har jag ignorerat min mobil när jag fått sms eller ett samtal. Inget var ifrån Harry. Han har en egen ringsignal så jag vet mycket väl att han inte har gjort det. Nu börjar min mobil ringa och det är Harrys ringsignal. Jag lägger upp mobilen på bordet och stirrar på den. Det är som jag har frusit till is och min blick har stannat på bilden som alltid kommer upp när han ringer. En bild på oss som jag tog på oss i Los Angeles när vi låg i sängen och skulle somna. Han pressar ihop ögon, näsa och mun till mitten av ansiktet och jag blundar samtidigt som jag räcker ut tungan. Det är min favoritbild på oss och det är det som gör det så svårt att se den.

Sakta men säkert drar jag fingret över skärmen för att svara. Ännu saktare och skräckslagen tar jag mobilen mot örat. Varken jag eller han säger något. Jag hör hur han andas, men det är allt. Han väntar antagligen på att jag ska säga något, som man brukar göra när man svarar i telefonen. Men jag är för rädd för det. För rädd för vad jag kan tänkas säga. Men ännu räddare för vad han kan tänkas säga. Det är ändå helt absurt, att jag är rädd för att prata med Harry. Han jag har känt i hela mitt liv. Så jag tar ett djupt andetag för att våga säga något.