När jag lägger på samtalet brister jag ut i tårar. Jag fattar inte hur han kan ha ljugit så för mig. Visst har han verkat aningen annorlunda på sistone men jag antog att det bara var för att det var så mycket som var ingång. Jag känner mig verkligen sviken. Harry är inte en sådan som vanligtvis ljuger. Han ljuger verkligen aldrig och verkligen inte för mig. Det kan bara inte vara sant. Jag vill inte tro på det hur mycket jag än vet att det är sant. Min Harry gör inte sådant mot mig.

Jag lägger mig ner på soffan istället och försöker fokusera på filmen som är igång. Men det går inte så bra. Hur mycket jag än försöker att inte tänka på det så tänker jag bara på Harry. Han är allt jag tänker på. Harry som är den jag litade på till hundra tio procent har ljugit för mig. Jag vill veta varför men samtidigt inte. Vad är det som gör att han behöver ljuga för mig? Vad är det som är så viktigt att hålla undan för mig?

Jag bestämmer mig för att ringa Liam. Vem vet om Harry är där med något annat gäng. Även om jag vet att chansen är liten hoppas jag ändå att Harry är där. Men hoppet försvinner ganska fort när det är Andy som svarar och säger att Liam är hemma hos honom och spelar tv-spel. Om någon grabbkväll med Harry har han inte hört talas om alls. Så jag ringer upp Niall och han har inte talat med Harry sedan igår så han vet inget om det heller. Ingen vet vad Harry håller på med. Ingen alls.

Jag går in till mitt rum istället för att ligga i soffan och sätter på min dator. Jag loggar in på Twitter och skriver en Tweet. ”Vad hittar alla på ikväll? Själv är jag nyss hemkommen ifrån Paris. Underbar stad! Kram på er alla. Xx” Sedan följer jag de tjejerna jag träffade på utanför Harrys hus. Jag gillar att göra folk glada så det är ett perfekt sätt att göra det på. Massa svar på min tweet trillar in på direkten. Jag svarar på så många som möjligt. Helt plötsligt plingar min mobil till och jag får ett sms. Det är Harry.

Från Harry:

Vad gör du jag kommer t dig 2 vill inte du vara ensam för mycke xxxx

Jag vill bara kasta mobilen i väggen. Eller i Harrys huvud hade varit bättre. Att han är full är uppenbart. Han måste vara ute någonstans och festa. Jag bryr mig helt ärligt talat inte om han vill gå ut och festa med sina vänner. Men att han ljuger om det, det bryr jag mig om. Om han bara hade sagt vad han skulle göra hade allt varit bra. Och det var därför han undrande var Maisy, Tyler och Isaac skulle så han inte skulle krocka med dem någonstans.

Till Harry:

Det är lugnt. Du behöver inte komma. Klarar mig lika bra själv!

Från Harry:
Va varför ja kommer t dej sen okej Spencer??

Till Harry:

Vi pratar imorgon istället. Ha så kul på grabbkvällen!

När jag skickat det sista smset stänger jag av mobilen. Jag sätter på en film på datorn och bestämmer mig för The Dictator. Även om jag har sett filmen minst tio gånger är den lika rolig varje gång. Utom denna gång. Jag skrattar inte en enda gång åt filmen. Jävla Harry som bara ska förstöra allt. När jag kollat på filmen i en timme hör jag hur någon knackar på dörren. Jag blir faktiskt rädd. Ensam hemma och det knackar på dörren, vad som helst kan hända. Men jag går ändå dit. Jag tittar i dörrhålet och ser till min förvåning Harry stå där. Jag öppnar dörren.

”Spencer, vad är det?” säger han andfått. Antagligen har han sprungit hit eller något.

”Seriöst? Frågar du mig verkligen vad det är? Fråga dig själv istället, Harry. Varför ljuger du för mig?” säger jag argt.
”Därför,” säger han kort.
”Herregud. Jag orkar inte med dig. Kom tillbaka när du är nykter istället,” säger jag och slänger igen dörren.

Jag skyndar mig tillbaka till mitt rum och stänger dörren där om mig också. Men jag hör ändå hur Harry bankar på dörren. Även om jag försöker ignorera det går det inte. Tillslut tar det äntligen slut och jag kryper ner i min säng och försöker sova. Då hör jag hur någon låser upp dörren så jag skyndar mig dit. Äntligen är Maisy här. Men jag möts inte av henne. Inte heller Tyler eller Isaac. Utan Harry. Jag har helt glömt bort att han har en nyckel hit. Fan.

”Kan du låta mig vara i fred?” säger jag argt.

”Men varför är du så arg?” frågar Harry.

”Vad tror du?” säger jag och då lyser hela han upp. Äntligen typ. ”Varför säger du att du har varit på 'grabbkvällar' med bandet när ingen annan i bandet har varit det?”
”Jag vet inte,” säger han och försöker se oskyldig ut. Han lyckas så klart. Men för en gång skull så tycker jag inte synd om honom alls. ”Jag ville bara inte säga sanningen.”
”Det är inte så att jag skulle bli arg på dig för att du vill ut och festa med dina vänner. Det är helt okej, men varför ljuger du om det? Du vet att jag skulle få reda på sanningen så småningom än då, va?” säger jag. ”
”Jag vet,” säger han tyst.

”Varför ljög du om det?” säger jag

”Hm,” säger Harry kort. ”Vill du verkligen veta?”
”Ja,” säger jag och nickar på huvudet.
”Jag är 18 år, Spencer, och jag fyller 19 år om mindre än en månad. Jag ska inte behöva oroa mig för om jag har stängt lådan till knivarna för att en tvååring kan skada sig. Jag ska leva livet! Göra misstag jag kommer ångra dagen efter istället för att byta en jävla bajsblöja. För fan, Spencer. Jag orkar inte det här mer.”
”Du, ut,” skriker jag åt honom så högt jag bara kan. ”Ut, för helvete! Om du någonsin kommer i närheten av Nathaniel kommer jag hugga huvudet av dig, fattar du det?”  

En sak om han sa så om mig, men om Nathaniel då har han fasen gått för långt. 

Vad tror ni? Är det alkoholen som spökar eller? Hur tror ni det kommer bli? Är det slut eller finns det fortfarande hopp? Woop, woop. Kommentera på för att få nästa snabbare my loveliiiiiies! ♥

Och tack för besöksrekordet igår! iiiih tack så mycket! Och verkar som många gillade gårdagens kapitel, det gör mig glad. Kram!