Blodet droppar ner för Isaacs ansikte och på hans kläder. Helt ärligt kunde jag inte bry mig mindre än vad jag redan bryr mig. I vanliga fall tycker jag att våld är idiotiskt, men han förtjänade det. Harry vänder sig om mot mig och jag får ett lyckorus genom hela kroppen. Ett stort leende sprider sig på mina läppar och ett minst lika stort sprider sig på hans. Niall och Zayn släpper mig och jag rusar fram till honom.

Vi står och kollar rakt in in i varandras ögon flera minuter. Allt är tyst så tyst att man kan höra oss andas. Ingen vågar säga något. Så det fortsätter vara tyst medan vi står och kollar på varandra och bara njuter av det. Njuter av att det är mindre än två meter emellan oss. Njuter av att vi är här tillsammans. Jag studerar honom från topp till tå och jag kan verkligen erkänna att han är vackrare än någonsin.

Jag närmar mig honom sakta samtidigt som han närmare sig mig också. När vi står tjugo centimeter ifrån varandra stannar vi. Jag ställer mig på tår och mina läppar möter hans. För en kort stund känns det som om det aldrig har varit slut. Som om det har varit vi hela tiden. Men den känslan slutar samtidigt som kyssen slutar. Han backar och kollar rakt in i mina ögon. Hans blick säger att han vill att jag ska säga något. Men jag vet inte vad jag ska säga. Inga ord kommer utifrån min mun hur mycket jag än försöker.

Så istället närmar jag mig honom igen. Han trasslar in sin hand i mitt hår och trycker mig mot honom. Våra ben är i kors, hans mage mot min mage, hans byst mot min men viktigast av allt; hans läppar mot mina läppar. Kyssen håller på vad som känns en evighet. Ingenting finns utom oss. Han och jag är återförenade och det för alltid. Aldrig att jag låter honom gå igen. Återigen tar kyssen slut, även om vi inte vill måste den det tillslut.

Vi står kvar tätt ihop och jag trycker mitt ansikte mot hans hals. Han har kvar sin hand i mitt hår och trasslar in den ännu mer genom att röra den upp och ner. Till min förvåning backar han plötsligt. Han kollar på mig med ett leende och jag besvarar henne med ett. Mitt första riktiga leende på en lång, lång tid.

”Vill du börja om?” frågar Harry.

Jag nickar, ”självklart.”
Harry backar och så sträcker han på sig och räcker fram sin hand, ”jag är Harry Styles. Jag blev bara så tagen av din skönhet att jag var tvungen att prata med dig. Så tala om för mig, vem är du?”
”Jag är Spencer Charles,” skrattar jag fram.

”Du påminner mig verkligen om någon. Du är inte känd eller något?” säger han samtidigt som han lägger händerna på mina höfter och ler så där underbart som han alltid gör.

”Nja, inte direkt,” säger jag och skakar lite lätt på huvudet. ”Men jag har de senaste månaderna varit med lite överallt eftersom att mitt galna men kända ex har försökt få tillbaka mig. Så du kanske har sett en bild på mig där eller något. Vad vet jag?”
”Åh, ja. Han den där snygga killen i One Direction? Det stämmer. Jag har hört talas om det. Tror du han skulle bli arg på mig om jag gjorde så här?” säger han och kysser mig.

”Han skulle bli rasande. Men jag är ganska trött på hur han betedde sig så jag gör mer än gärna om det,” säger jag och kysser honom.

”Men han hade ändå riktigt lycklig som fick spendera så många år med dig. Inte sant?” säger Harry.

”Jag tror nog ändå att jag är mer lycklig som fick spendera åren med honom. Dem var underbara och jag fattar helt ärligt inte hur jag kunde slösa bort dem för ett år med en idiot när det alltid har varit han. Så jag borde nog gå till honom istället,” säger jag och släpper händerna ifrån hans nacke och lyfter bort Harrys händer ifrån mina höfter innan jag vänder mig om. Det blir inte långvarigt. Harry är snabb med att snurra runt mig igen och han trycker mig in mot hans kropp så hårt att jag känner hans hjärtslag. ”Fast... Jag stannar nog hellre här.”
”Vet du hur jävla mycket jag älskar dig?” säger Harry och kollar mig rakt in i ögonen.

”Jag älskar dig för jävla mycket jag också,” säger jag och kysser honom igen.

Då hör jag hur folk börjar hurra bakom oss. Jag har helt glömt bort att Liam, Louis, Niall och Zayn var här inne. Det enda som fanns i min hjärna var oss. Mig och Harry. Vår reunion. Jag vänder mig om försiktigt för att möta dem. Även om dem är några av mina närmsta vänner gillar jag inte att vara mittpunkten. Det gör mig nervös och det är bara helt avskyvärt. När jag väl har vänt mig om möts jag av mer än de fyra killarna som var här innan. Där står Eleanor, Perrie och Jen också.

Jag känner en enorm skuld på direkten. Jag hade helt totalt glömt bort det. Hur jävla dum får jag vara? Min pojkvän var nyss otrogen mot mig, visst att jag var på väg att göra slut men ändå, så gör jag detsamma mot en annan. Idiot är vad jag är. Jag kollar på Harry för att se hur han beter sig men han gör ingenting konstigt alls. Förutom att han ler världens största leende jag någonsin har sett samtidigt som han kollar på dem med stolthet.

”Jag är ledsen, Jen. Jag är verkligen det,” säger jag ursäktande till Jen.

”Va?” säger hon och kollar på mig oförstående tills en lampa lyser upp för henne. ”Åh! Nej, herregud. Vi var på en dejt tills vi båda insåg att det inte funkade. Vi hade en deal. Om vi gjorde min pojkvän avundsjuk i hopp om att jag skulle få tillbaka honom, vilket lyckades, skulle vi gå hit och göra dig avundsjuk. Så, jag gissar på att vi båda fick som vi ville.”

”Harry,” säger jag och vänder mig honom och han ser så där oskyldig ut. ”Jag borde ha fattat det...”
”Ops,” skrattar Harry och pussar mig på huvudet.

Ganska snart ser jag hur alla – utom Jen – kommer springandes mot oss och kramar om oss. Jag och Harry hamnar i mitten av klumpen men jag lyckas möta Jens blick ändå och nickar åt henne att komma hon också så det gör hon. Jag trodde aldrig att de skulle bli så här glada att vi blev sams och vad vi nu blivit. De håller på ett tag innan de backar igen och alla nickar mot Liam. Jag blir verkligen fundersam mot vad de kan mena.

”Nu får ni lova oss detta,” börjar Liam. ”Att vad som än händer så måste ni prata igenom det. Det spelar ingen roll om det är ett litet tjafs eller ett stort bråk. Prata igenom det för om ni bara lämnar varandra så där igenom kommer vi säga upp kontakten med er.” Vi bara kollar på honom som om han vore dum i huvudet och då blir han så där som bara Liam kan bli. Ser så där oskyldig ut så att man bara vill krama om honom. ”Okej, jag menade inte att vi kommer säga upp kontakten med er och förlåt för att jag var så hård. Men lova oss att ni kommer prata igenom saker, okej?”

Jag och Harry vänder oss mot varandra och jag känner hur lyckan sprider sig i min kropp. Bara av att se dem där bruna lockarna som är överallt och ingenstans tillsammans med de där underbara gröna ögonen som gör att jag bara vill drunkna in i dem samtidigt som han ler det där leendet som kan få vem som helst på fall får mig att känna som en prinsessa. Jag ler stort mot honom och han ler ännu större mot mig och vi nickar samtidigt mot varandra innan vi vänder oss tillbaka mot våra underbara vänner och Jen.

”Vi lovar,” säger vi i kör vilket gör att det brister ut ett litet skratt mellan oss två. Jag hör hur de suckar högt. Jag vet att de tänker att de hoppades att vi hade kommit över det där stadiet. Men jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte ett dugg. Jag är här med Harry och jag kan inte vara lyckligare än någonsin. Det finns ingenting som skulle kunna ändra det just nu för jag är tillbaka med Harry och jag älskar honom mer än någonsin.

OCH IGÅR VAR DET BESÖKSREKORD IGEN! HERREGUD! Jag är så tacksam för att jag fick möjligheten att bli länkad på http://onedirectionnovell.blogg.se/. Tack så hemskt mycket. 
Kram på er! ♥