Harry's point of view

Jag vaknar upp av mitt eget skrik. Smärtan i min kropp är obeskrivlig. Varje liten vrå av min kropp skriker av smärta. Som om man ligger klämd mellan två stora metallplattor och man lyckas inte ta sig därifrån samtidigt som någon skär upp en i stycken och hela kroppen bultar som om den vore ett enda stort hjärta. Smärtan går inte ens att beskriva för att göra den rättvisa. Men det obehagligaste jag någonsin har varit med om är det verkligen. Jag skulle inte ens önska denna smärtan till min värsta fiende. Så jävla obehaglig är den. Det är hon som orsakar den. Det är Spencer. Det är saknaden ifrån henne som gör att hela kroppen värker.

It's been the longest winter without you
I didn't know where to turn to
Seems somehow I can't forget you
After all that we've been through

Jag går sakta upp när smärtan har dämpat sig lite. Att ta en värktablett är bara onödigt. Det vet jag sedan tidigare tillfällen. Det är inte så att detta är första gången. Första gången jag vaknade upp av det var söndagen efter hon gjorde slut. Vilket var dygnet efter. Lördagsnatten sov jag inte en blund på då låg jag bara i min säng och stirrade rakt ut. Jag har haft flera sådana nätter också. Nätter då jag bara stirrar rakt ut och tänker på allt. Hur kunde detta hända? Varför, varför, varför sa jag så?

Going coming thought I heard a knock
Who's there no one
Thinking that I deserve it
Now I realise that I really didn't know
If you didn't notice you mean everything
Quickly I'm learning to love again
All I know is I'm gon' be ok

Men ända sedan fotograferingen har ”anfallen” hänt allt oftare. I början var det mer eller mindre varje natt men veckorna gick och de försvann nästan helt. En gång i månaden kunde jag få dem men som sagt, sedan fotograferingen då hon sa ”jag älskar dig också” har dem hänt allt oftare. Minst en gång i veckan. Men oftare mycket oftare än så. Att en människa kan åstadkomma något sådant. Det är galet. Men det bevisar bara att det är hon jag behöver för att överleva. Och jag vet att det enda botemedlet är att hon kommer tillbaka.

Thought I couldn't live without you
It's gonna hurt when it heals too
It'll all get better in time
And even though I really love you
I'm gonna smile cause I deserve to
It'll all get better in time

Jag tar en klunk av vattnet jag har hällt upp i ett glas. Till och med det får mig att tänka på henne. Hur vi brukade gå upp mitt i natten bara för att dricka ett glasvatten eftersom att vi blev så varma av att mysa under mitt duntäcke. Men vilket som ofta slutade i ett vattenkrig. Det får mig att le. Hur vi mitt i natten sprang runt i underkläder och kastade vatten efter varandra. Jag vänder mig sakta mot stället där våra vattenkrig alltför ofta slutade vilket får mig att le igen. Efter att ha jagat varandra i minuter blev någon av oss trött och la sig på min fårskinnsmatta där den andra var snabbt framme och la sig jämte för att mysa där istället. Det känns som årtals sedan när det egentligen bara var nio månader sedan.

I couldn't turn on the TV
Without something there to remind me
Was it all that easy
To just put aside your feelings

Sakta drar jag min hand på min bänkskiva och när jag kommer på hörnet av den känner jag den lilla inskjutningen i bänken. Jag skrattar tyst för mig själv när jag kommer och tänka på hur det kom dit. Det var min inflyttningsfest och Spencer var väl aningen för berusad. Hon hade druckit allt för många Smirnoff Ice och jag valde att stanna nykter att ta hand om henne. Hon var redan lite vinglig innan alla gäster ens hade kommit. Jag höll koll på henne hela kvällen och var alltid i hennes närhet utom en sekund då jag vände mig om för att säga något till Zayn när jag hör en small och hon har lyckats snubbla till så att hon slår i sitt bakhuvud i just det hörnet på bänkskivan. Det fick hon höra flera gånger efter det, både från mig men även från resten av gänget. Det var en sådan där sak vi alltid skrattade åt när vi alla hade gemensam middag här. Sådana där små saker som kan lysa upp en hel kväll.

If I'm dreaming don't wanna laugh
Hurt my feelings but that's the path
I believe in
And I know that time will heal it
If you didn't notice you meant everything
Quickly I'm learning to love again
All I know is I'm gon' be ok

Jag går sakta tillbaka till mitt sovrum igen men stannar på vägen och stirrar ut på min bakgård. Det får mig att minnas alla de oräkneliga nätterna vi låg vakna på gräset och stirrade upp på stjärnorna och pratade om alla minnen vi hade. Men även om alla minnen vi skulle skapa tillsammans. Hur vi kunde tjafsa i timtals om att vår första dotter skulle heta Darcy eller Allie. Spencer var alltid så fast besluten om att hon skulle heta Allie medan jag hellre hade döpt henne till Darcy. Men bara för att jag skulle få se Spencer le, sa jag att jag gick med på Allie. Så länge Spencer log mot mig kvittade det var vår dotter skulle heta. En leende Spencer har alltid varit det bästa jag har vetat.

Thought I couldn't live without you
It's gonna hurt when it heals too
It'll all get better in time
And even though I really love you
I'm gonna smile cause I deserve to
It'll all get better in time

Sakta men säker kryper jag ner i sängen igen. Det är inte förrän då det verkligen slår mig. Det har gått hela nio månader sedan hon bröt upp med mig. Och jag har kämpat som en galning för att få tillbaka henne. För jag vet, jag vet, att vi hör ihop. Men om hon är lyckligare med Isaac ska jag låta henne va. Jag ska gå vidare, inte för min skull men för hennes skull. Hon vill inte ha mig längre och hon har sagt att hon vill att jag ska gå vidare så det är vad jag ska göra. Jag ska försöka glömma mina känslor jag har för henne och göra något av mitt liv. De nio senaste månaderna har bestått av att längta efter henne. För att göra henne lycklig så ska jag gå vidare. Vad som helst för henne.

Since there's no more you and me
It's time I let you go
So I can be free
And live my life how it should be
No matter how hard it is I'll be fine without you
Yes I will

 Ps. Nytt kapitel ute på den engelska. Check it out babes! http://www.wattpad.com/8474607-sight-of-you-chapter-2 Ds.