Han råkar springa rakt in i en dörr och ramlar bakåt. Jag, Harry och pappa kutar fram så fort vi bara kan. Nathaniel ställer sig uppåt och när han ser oss börjar han skratta. Den pojken alltså. Vi börjar skratta åt honom. Han skadar sig med jämna mellanrum men på något konstigt sätt blir han aldrig ledsen av det. Istället bara skrattar han åt det. Vi går in i hissen och så åker vi ner till planet där restaurangen är. När vi kommer till restaurangen blir vi visade till ett enskilt ställe i restaurangen så vi får vara i fred.
Vi beställer in på direkten och alla väljer pizza. Vi sitter på en hyfsat fin restaurang och alla väljer pizza. Vi kunde lika väl ha gått till en pizzeria där pizzan är minst hälften så dyr. Men med den Harry är kan man inte alltid göra allt man vill. Det är nog den enda grej som är den sämsta med att han är så pass känd. Eller, rättare sagt, att han reser så mycket är mycket, mycket, mycket värre. Hade jag fått bestämma skulle han vara hos mig hela tiden.
När vi har ätit upp går vi tillbaka till vårat rum. Mitt och Harrys. Pappa hänger också med. Jag sätter på Nathaniel pyjamas och så lägger jag honom i sängen själv. Förvånande så somnar han där på direkten. Så vi sätter oss i soffan som är på andra sidan rummet. Jag och Harry sitter i soffan och pappa på en fåtölj mitt emot oss. Harry håller armen om mig och jag lutar huvudet mot hans axel.
Ska jag vara ärlig är jag förvånad att Harry ens rör mig i min pappas närhet. Harry har som sagt väldigt, väldigt stor respekt för papa de la rosa. Jag vet faktiskt inte varför då Harry har känt honom i stort sett hela sitt liv men han har alltid varit ganska så reserverad och lugn i pappas omgivning. En av anledningarna kan vara för att pappa är riktigt överbeskyddande över hans barn. Speciellt mig då vi inte träffas så ofta.
”Harry, är det okej med dig om jag går iväg med Spencer en stund?” frågar pappa Harry.
Harry nickar, ”ja, så klart är det det.”
”Vill du det, Spence?” frågar pappa mig.
”Gärna,” säger jag leende.
Jag ger Harry en hejdå puss på läpparna och går sedan snabbt efter pappa som redan har hunnit ut. Vi går ut ifrån hotellet och han säger att han ska ta mig till en park han var i tidigare idag när jag och Harry var ensamma med Nathaniel. Även om klockan är halv tio snart är det hyfsat ljust ute. Inte för att jag ens förstår vad vi ska göra i en park vid denna tiden men jag hänger med honom ändå. När vi kommer fram till parken går han direkt mot en bänk där han sätter sig ner. Jag sätter mig ner jämte honom.
Han sitter tyst och säger ingenting även om jag försöker få honom att prata. Han kollar ner i sina knän utan att lyfta blicken. Det skrämmer mig då jag aldrig har sett honom så här förr. Han är alltid den glada, trevliga mannen överallt. Tillslut kollar han upp och när jag möter hans blick stannar mitt hjärta. Han har tårar i sina ögon. Jag har aldrig sett honom gråta förut. Aldrig verkligen.
”Pappa, vad är det?” säger jag oroligt.
”Jag vet inte hur jag ska säga detta och speciellt inte då du är min dotter,” börjar han. ”Men Wendy har kastat ut mig. Och jag har ingenstans att ta vägen.”
”Pappa, varför? Vad har hänt? Var ska du ta vägen då?” frågar jag.
”Jag tror att jag ska åka till Spanien,” säger pappa.
Det får mig att tänka på Nathaniel. Vad blir det av med honom? Jag vet inte alls om Wendy skulle godta att han bodde kvar där då det inte är hennes biologiska barnbar. Det skulle nog också kännas lite konstigt om han bodde där då om jag ska vara ärlig. Och om pappa ska flytta till Spanien kommer han förmodligen flytta hem till min farmor och farfar där eller i alla fall i närheten av dem. Och de gillar inte att jag har Nathaniel så de gillar inte honom. Han föddes till en ung, ogift mamma vilket de absolut inte gillar. Så där tror jag inte det skulle funka att han bodde heller.
”Pappa...” säger jag efter en stunds tystnad. ”Hur blir det med Nathaniel då?”
Oj. Vad hände här? Hur skulle ni ha reagerat om eran pappa eller mamma berättade en sådan här sak?
Kommentera på sötisar och kram på er sötisar! ♥
