Vi är i San Fransisco nu. Och jag och Eleanor har precis badat klart i poolen. Killarna är tillbaka efter en signering så det har bara varit jag och Eleanor idag. Jag märker på Eleanor hur glad hon är att jag hängde med henne och jag förstår henne faktiskt. Det hade blivit många ensamma timmar annars. Denna gången fick jag och Harry tyvärr inte rum på samma våning som Louis och Eleanor. Utan vi fick en under dem. På våran våning bor resten av killarna också. Jag hoppar ur hissen på mitt plan och börjar gå mot vårt rum. Jag ska precis öppna när jag hör Harry prata där inne.

”Redan?” hör jag Harry säga högt med en förvånad röst. ”Jag tror hon är på väg upp hit men jag ska försöka lura ut henne så vi kan göra det snabbt. Vi ses snart då.” Han tystnar. ”Jag längtar verkligen också. Det kommer bli så roligt. Vi ses snart då, hejdå!”
Jag öppnar dörren och går in för att möta en leende Harry, ”åh, jag har saknat dig.”

”Jag har saknat dig också,” säger Harry och ler ännu större. ”Men ikväll är det bara du och jag.”

”Vem var det du pratade med precis innan jag kom in?” frågar jag honom och jag ser hur han blir stressad.

”Äh, det var Louis som ringde,” säger han snabbt.

Jag säger ingenting mer utan jag låtsas om som om ingenting. Jag fattar att det inte var Louis. Han försöker kyssa mig men jag ursäktar mig och säger att jag ska gå och duscha. Jag har ju ändå varit vid poolen hela dagen så jag behöver duscha. Därinne stannar jag länge. Harry försöker komma in flera gånger. Han rycker i handtaget och ber mig om och om igen att öppna. Han försöker med allt. Han säger till och med att Eleanor försöker nå mig.

Men jag går inte ut därifrån. Vem han än ska träffa får det skita sig i. För jag kommer inte gå härifrån. Jag hör hur han börjar prata med någon igen. Men det är ganska obegripligt men jag fattar åtminstone att det är över telefon. När han har lagt på telefonen dröjer det inte länge innan han öppnar dörren och någon kommer in. Då vrider jag upp duschen så att strålarna är hårdare och jag hör mindre. Dessutom hör de duschen högre.

Han börjar banka igen och tillslut ger jag mig. Jag går ut från duschen, sätter på min musik på min mobil på högsta volym och gör i ordning mig. Jag börjar med att torka mig och sedan fönar jag håret innan jag klär på mig de kläder jag har lagt fram. Ett par svarta jeanstights och en illrosa, pösig skjorta utan ärmar. Jag lägger på ett snabbt lager smink och sätter upp håret i en tofs. Sedan går jag ut från toaletten.

När jag ser vilka som är där fryser jag till is. Jag kan inte riktigt fatta det. Hans små ben börjar springa fram till mig och jag lyfter upp honom. Jag kramar om honom hårt och håller honom så ett bra tag. Varken jag eller han vill släppa varandra. Min älskade, underbara son. Ljuset i mitt liv. Jag håller kvar honom så när jag går fram till soffan och sätter mig ner jämte min pappa. Nathaniel sätter sig i mitt knä istället och pappa lägger armen om mig.

”Jag är verkligen så glad att ni är här,” säger jag och vänder mig upp mot pappa som pussar mig på pannan. Han är typisk spansk och är väldigt generös med kramar och pussar. ”Detta var vad jag behövde just nu.”

”Ja, du ska vara väldigt tacksam att du har Harry. Han fixade allt,” säger pappa.

”Mamma, ja sajna dej,” säger Nathaniel. Hans uttal får mig att smälta.

”Jag har saknat dig också, Nathaniel,” säger jag och pussar honom på pannan. Jag antar att jag har fått några gener ifrån min pappa. ”Vad ska vi göra idag då?”

”Jag tänkte lämna er ensamma lite, men jag är tillbaka om sisådär två-tre timmar och då kan vi äta tillsammans eller något. Vad sägs om det?” säger pappa.
”Men pappa, inte behöver du lämna oss,” säger jag.

”Jo, men jag vill att ni ska ha lite egen tid med Nathaniel. Och så kan jag utforska staden lite,” säger han.

Vi säger hej då till honom och så går han. I högst tio minuter han jag vara med honom innan han lämnade oss. Men jag förstår honom faktiskt lite hur han känner. Och lite är jag glad att han lämnade också. Nu får jag ensam tid med Nathaniel och Harry. Kan det bli bättre? Harry sitter redan på sängen men lägger sig ner och ber oss komma. Så jag går dit och lägger mig med Nathaniel emellan oss.

Men så klart är inte Nathaniel stilla så länge. Han reser sig och kryper över sängen och klättrar ner på golvet. Han går runt och kollar runt på det mesta i rummet. Och ibland kläcker han ut sig några små ord vilket får mig och Harry att skratta. Jag hör dörren öppnas och då går Nathaniel dit. Man ser tyvärr inte dörren ifrån sängen. Som tur var ser vi fortfarande Nathaniel, bara inte dörren.

”Nall!” brister Nathaniel ut högt.

Det får mig att skratta ut högt. Hur han sa det och hans uttryck. Han sken verkligen upp. Men sedan kommer jag på vad han sa. Niall. Nathaniel syns inte längre. Han måste ha gått framåt. Jag skyndar mig dit med Harry tätt i hällarna för att se Nathaniel uppburen av Niall. Jag stannar och vänder mig leende mot Harry. Han ler han också.

”Glöm allt vad jag har sagt till er två,” säger Niall plötsligt. ”Hur kan jag vara arg på någon när det gäller den här sötnosen? Nathaniel var det va?” Harry kommer fram och lägger armarna om mig och vi ler stolt mot dem. ”Han är ju helt underbar.”

”Vad var det jag sa hela tiden?” säger Harry.

”Förlåt mig så mycket, Spence,” säger Niall ursäktande och kollar för första gången upp på oss. Hans blick är helt fast vid Nathaniel. ”Herregud, tänk att detta är din son, Harry!”

”Jag visste väl att han inte skulle kunna motstå honom,” viskar Harry i mitt öra.

”Jag ska lära dig allt jag kan, så att du inte ska bli som din mamma och pappa. Du ska bli bättre än så, du ska lära dig allt på det irländska viset,” säger Niall med ett stort leende på läpparna.

FYRTIO KAPITEL???? HERREGUD!!!!!! (om men räknar med kapitel noll vill säga) Och mer ska det bli. Räknar ungefär på att det ska bli 70 eller 80 kapitel, hur låter det? Wow wow, vad säger ni om Niall och Nathaniel då? Awsiiii, på tiden att Niall förlät Spencer va? Men aaaah, samtidigt som jag ville att det skulle fortsätta vara lite jobbigt mellan dem ville jag också att han skulle bli helt fast vid Nathaniel. Och ni såg ju vilket jag beslutade mig för.