Dagarna går sedan jag bestämde mig en torsdagsnatt klockan fyra mitt i natten att jag skulle gå vidare. Jag vet inte om jag har lyckats något bättre hittills. Men det har bara gått fyra dagar så det är nog inte så lätt att se några skillnader än. Jag har inte haft några sömnlösa nätter heller. Inte heller några ”anfall”. Men som sagt, det har gått fyra dagar. Men på något sätt känner jag mig ändra friare. Jag vet inte hur alls, men det gör jag ändå. Som om något har släppt ifrån mig och att jag nu kan börja leva.

 

Jag hör hur min mobil börjar ringa någonstans. Var den är har jag inte en aning om faktiskt. Det är så typiskt mig att slarva bort den. Jag börjar springa runt för att leta efter den men är tvungen och stoppa det när jag springer in med tån i min soffa. Jag svär för mig själv samtidigt som jag håller i foten och hoppar runt. Hade folk sett mig nu hade dem trott att jag var helt dum i huvudet. Mobilen tystnar och min tå slutar göra ont så jag fortsätter att leta efter mobilen. Jag hittar den efter ett tag i fruktskålen av alla ställen. Jag tycker alltid att det är så smart att lägga den där men glömmer lika fort av att det är där av alla ställen som jag la den. Samtalet var ifrån Zayn så jag ringer upp honom.

 

”Hallå?” svarar Zayn.

”Det är Harry, du hade ringt,” säger jag snabbt som svar.

”Ja, just det. Du sa att du skulle gå vidare va?” säger jag och mm:ar till svars. ”Så då ska du dejta tjejer alltså?” Återigen mm:ar jag till svars. ”Bra, för jag har en blinddejt till dig.”
”Du har en vad?” nästan skriker jag och han skrattar på andra sidan. ”Det är lite snabbt kanske.. Inte än, jag vet helt enkelt inte.”
”Lite snabbt? Skojar du med mig? Det är nio månader sedan,” säger han på andra sidan luren.

”Öh, äh, ja, hm, ja, just det ja,” mumlar jag fram och Zayn skrattar lågt. ”Med vem?”
”Det är en gammal kompis till Perrie. Jag lovar att ni kommer komma bra överens och hon är allt det där som du söker hos i en tjej. Ge det en chans i alla fall, kompis,” säger Zayn.


Ska jag eller ska jag inte? Jag vill men ändå inte. Jag behöver gå ut och dejta och allt det där man ska göra. Men samtidigt så känns det så fel. Dejta någon annan än Spencer? Det känns bara fel. Det är henne jag älskar och henne jag vill vara med. Men jag skulle gå vidare. Hon vill inte ha mig längre och det är självklart så jag måste sluta tråna efter henne. Jag måste leva ett normalt liv.

 

”Visst, kör till. När?” frågar jag och jag kan känna hur Zayn ler igenom telefonen.

”Ikväll! Och jag lovar dig, om du inte dyker upp på restaurangen kommer jag hugga bollarna av dig. Förstått?” säger Zayn och jag mm:ar. ”Hon är redan blyg inför att gå på en blinddejt så om du gör något kommer jag göra det. Och jag lovar dig att jag är seriös, okej?”
”Vad heter hon, då? Jag måste veta vem jag ska möta upp där,” frågar jag.

”Cady,” säger han och jag suckar. Utav alla namnen just det jag hatar. ”Jag bara skojar. Hon heter Jen. Ja, bara Jen! Inte Jennifer eller Jenny eller något sådant utan Jen. Och jag lovar dig att om du råkar säga något annat är dina chanser bortblåsta på direkt. Så kom ihåg, Jen!”
”Var det Jen eller? Men ja, jag ska komma ihåg att hon heter JEN. Säg lite detaljer nu. Var? När? Och allt annat jag behöver veta,” säger jag.

 

När vi tillslut lägger på är jag faktiskt ganska pepp på den hela blinddejt grejen. Det är dags för mig att göra något sådant här nu om jag ska vara ärlig. Det finns inget bättre sätt att gå vidare genom än att börja dejta andra. Och som Zayn beskrev Jen verkar hon vara en hel skön tjej. Nu hoppas jag verkligen att hon är det också, annars blir jag besviken. Då är det jag som hugger av Zayns bollar. Om jag ska behöva gå på en hel dejt med en tjej som jag inte alls tycker är skön kommer han få ångra att han ens fixade ihop den här dejten.

 

~~~


Jag svänger in på parkeringen och parkerar innan jag stiger utifrån bilen. Jag är uppklädd i svarta stuprörsjeans, vit skjorta som är knäppt hela vägen och en gråa kavaj till det. Zayn var tvungen att komma och hjälpa mig med vad jag skulle ta på mig. Jag har inte varit på en dejt sedan urminnes tider så jag behövde helt enkelt hjälp med det. Resultat blev bra tills slut som tur var. Inte för finklätt men inte för nerklätt heller, helt perfekt helt enkelt.

 

Jag går in i restaurangen och börjar leta runt efter Jen. Mitt hjärta stannar när jag ser en tjej bakifrån som ser ut som Spencer. Jag är nästan bombsäker att det är hon tills hon vänder sig om. Det är inte Spencer. Men det är fortfarande lika. Hon börjar gå mot mig och då slår det mig. Det måste vara tjejen som jag ska på en blinddejt med. Hur ska jag kunna sitta på en dejt med en tjej som påminner så mycket om Spencer? Vad tusan har Zayn tänkt med nu egentligen? Detta är bara Zayn i ett nötskal.

 

”Jag är Jen, du måste vara Harry,” säger Jen. Hon ler stort och leendet smittar snabbt av sig till mig också.

”Trevligt att träffas, Jen,” säger jag och skakar hand med henne. ”Ska vi gå och sätta oss?”
”Gärna,” säger hon och leder oss mot vårt bord. Jag håller ut stolen för henne och hon ler stort medan hon sätter sig ner. ”Tack så mycket.”
”Inga problem,” säger jag leende tillbaka när jag har satt mig ner på min stol mittemot henne. ”Så, berätta någon random fakta om dig själv.”
”Jag älskar cheesecake,” säger hon och jag vill bara skratta rakt ut. Vad är det här för skämt egentligen? Hon liknar Spencer och hon älskar cheesecake, vad är oddsen? ”Din tur.”
”Jag kan prata flytande franska,” säger jag.

 

Middagen fortsätter och allt flyter på bra. Zayn hade rätt och hon är en riktigt skön tjej. En sådan där jag gillar helt enkelt. Men det är bara det är hon påminner om Spencer så mycket. Om Zayn inte märkte det är han rent ut sagt dum i huvudet. Om han gjorde det med mening är en annan sak. Efter timmar av pratande på restaurangen avslutar vi dejten. Vi avslutar den med en kyss innan vi går skilda vägar. Jag kysser alltid tjejen på första dejten, så varför göra ett undantag denna gång?

 

När jag ska hoppa in i bil ångrar jag mig. Jag vill inte åka hem och vara ensam. Så jag skyndar mig utifrån min bil och springer efter Jen. Som tur var har hon inte hunnit åka. Jag frågar henne om hon vill hänga med mig hem och hon säger som tur var ja. Annars hade det varit aningen pinsamt. Vi bestämmer att hon ska åka med mig i bil och så ska vi ringa Perrie och Zayn så att dem får hämta bilen. Det är ändå deras bil så det förtjänar dem allt.

 

Vi kommer hem till mig och då visar jag Jen till vardagsrummet så hon kan sätta sig där medan jag fixar något att dricka. Tanken var att ge henne något alkoholaktigt men tyvärr så hittar jag inget så det får bli enkelt te. Men det är bättre än inget. Och alla gillar te. Jag gör i ordning teet och sedan går jag tillbaka ut till Jen. Precis när jag ska sätta mig ner känner jag hur min mobil vibrerar i fickan. Jag tar upp den och till min stora förvåning är det ett sms ifrån Spencer där. Just nu när jag har en tjej över så bestämmer hon sig för att smsa. Tajmningen kan ju inte bli bättre.

 

Från Spencer:

Jag och Isaac ska ha en maskeradfest om tre veckor. Och vi undrar om du vill komma? Jag förstår om du inte vill och att du förmodligen blir riktigt förvånad över detta men jag har tänkt och jag har kommit fram till att det nog är bäst om vi är vänner ändå. Vänner! Så om du skulle kunna tänka dig att komma skulle det betyda riktigt mycket för mig. Du kommer få ett brev i veckan också, men jag ville bara förvarna dig först. Hoppas vi ses i dimman!

 

Jag vänder upp min blick mot Jen, ”vill du gå på en maskerad med mig om tre veckor?”


I bet you didn't like this because I didn't. Aw, but what about Hencer then? 
Nästa kapitel är det maskerad. Allt kan hända på en maskerad, inte sant? Och det kommer även komma två, ja, TVÅ kapitel om maskeraden. En ifrån Harrys point of view och sedan en ifrån Spencers point of view. 
Men för att få nästa måste ni kommentera också. Minst 17 stycken som det var på det föregående. Vill ni ha kapitel så får jag ha lite regler också, och jag kan säga att jag är envis. Jag kommer inte ge mig förrän jag får vad jag vill ha... Haha! 
Puss på er! ♥


Ps. Glöm inte rösta på vem som ska vara nästa kille på inlägget nedanför. Ds.
Ps. Ps. Glöm inte läsa andra kapitlet på min engelska novell här: http://www.wattpad.com/8474607-sight-of-you-chapter-2 Kommentera, rösta och bli gärna ett fan också! Tack i förhand. Ds. 

 

 

 

Harry's point of view

Jag vaknar upp av mitt eget skrik. Smärtan i min kropp är obeskrivlig. Varje liten vrå av min kropp skriker av smärta. Som om man ligger klämd mellan två stora metallplattor och man lyckas inte ta sig därifrån samtidigt som någon skär upp en i stycken och hela kroppen bultar som om den vore ett enda stort hjärta. Smärtan går inte ens att beskriva för att göra den rättvisa. Men det obehagligaste jag någonsin har varit med om är det verkligen. Jag skulle inte ens önska denna smärtan till min värsta fiende. Så jävla obehaglig är den. Det är hon som orsakar den. Det är Spencer. Det är saknaden ifrån henne som gör att hela kroppen värker.

It's been the longest winter without you
I didn't know where to turn to
Seems somehow I can't forget you
After all that we've been through

Jag går sakta upp när smärtan har dämpat sig lite. Att ta en värktablett är bara onödigt. Det vet jag sedan tidigare tillfällen. Det är inte så att detta är första gången. Första gången jag vaknade upp av det var söndagen efter hon gjorde slut. Vilket var dygnet efter. Lördagsnatten sov jag inte en blund på då låg jag bara i min säng och stirrade rakt ut. Jag har haft flera sådana nätter också. Nätter då jag bara stirrar rakt ut och tänker på allt. Hur kunde detta hända? Varför, varför, varför sa jag så?

Going coming thought I heard a knock
Who's there no one
Thinking that I deserve it
Now I realise that I really didn't know
If you didn't notice you mean everything
Quickly I'm learning to love again
All I know is I'm gon' be ok

Men ända sedan fotograferingen har ”anfallen” hänt allt oftare. I början var det mer eller mindre varje natt men veckorna gick och de försvann nästan helt. En gång i månaden kunde jag få dem men som sagt, sedan fotograferingen då hon sa ”jag älskar dig också” har dem hänt allt oftare. Minst en gång i veckan. Men oftare mycket oftare än så. Att en människa kan åstadkomma något sådant. Det är galet. Men det bevisar bara att det är hon jag behöver för att överleva. Och jag vet att det enda botemedlet är att hon kommer tillbaka.

Thought I couldn't live without you
It's gonna hurt when it heals too
It'll all get better in time
And even though I really love you
I'm gonna smile cause I deserve to
It'll all get better in time

Jag tar en klunk av vattnet jag har hällt upp i ett glas. Till och med det får mig att tänka på henne. Hur vi brukade gå upp mitt i natten bara för att dricka ett glasvatten eftersom att vi blev så varma av att mysa under mitt duntäcke. Men vilket som ofta slutade i ett vattenkrig. Det får mig att le. Hur vi mitt i natten sprang runt i underkläder och kastade vatten efter varandra. Jag vänder mig sakta mot stället där våra vattenkrig alltför ofta slutade vilket får mig att le igen. Efter att ha jagat varandra i minuter blev någon av oss trött och la sig på min fårskinnsmatta där den andra var snabbt framme och la sig jämte för att mysa där istället. Det känns som årtals sedan när det egentligen bara var nio månader sedan.

I couldn't turn on the TV
Without something there to remind me
Was it all that easy
To just put aside your feelings

Sakta drar jag min hand på min bänkskiva och när jag kommer på hörnet av den känner jag den lilla inskjutningen i bänken. Jag skrattar tyst för mig själv när jag kommer och tänka på hur det kom dit. Det var min inflyttningsfest och Spencer var väl aningen för berusad. Hon hade druckit allt för många Smirnoff Ice och jag valde att stanna nykter att ta hand om henne. Hon var redan lite vinglig innan alla gäster ens hade kommit. Jag höll koll på henne hela kvällen och var alltid i hennes närhet utom en sekund då jag vände mig om för att säga något till Zayn när jag hör en small och hon har lyckats snubbla till så att hon slår i sitt bakhuvud i just det hörnet på bänkskivan. Det fick hon höra flera gånger efter det, både från mig men även från resten av gänget. Det var en sådan där sak vi alltid skrattade åt när vi alla hade gemensam middag här. Sådana där små saker som kan lysa upp en hel kväll.

If I'm dreaming don't wanna laugh
Hurt my feelings but that's the path
I believe in
And I know that time will heal it
If you didn't notice you meant everything
Quickly I'm learning to love again
All I know is I'm gon' be ok

Jag går sakta tillbaka till mitt sovrum igen men stannar på vägen och stirrar ut på min bakgård. Det får mig att minnas alla de oräkneliga nätterna vi låg vakna på gräset och stirrade upp på stjärnorna och pratade om alla minnen vi hade. Men även om alla minnen vi skulle skapa tillsammans. Hur vi kunde tjafsa i timtals om att vår första dotter skulle heta Darcy eller Allie. Spencer var alltid så fast besluten om att hon skulle heta Allie medan jag hellre hade döpt henne till Darcy. Men bara för att jag skulle få se Spencer le, sa jag att jag gick med på Allie. Så länge Spencer log mot mig kvittade det var vår dotter skulle heta. En leende Spencer har alltid varit det bästa jag har vetat.

Thought I couldn't live without you
It's gonna hurt when it heals too
It'll all get better in time
And even though I really love you
I'm gonna smile cause I deserve to
It'll all get better in time

Sakta men säker kryper jag ner i sängen igen. Det är inte förrän då det verkligen slår mig. Det har gått hela nio månader sedan hon bröt upp med mig. Och jag har kämpat som en galning för att få tillbaka henne. För jag vet, jag vet, att vi hör ihop. Men om hon är lyckligare med Isaac ska jag låta henne va. Jag ska gå vidare, inte för min skull men för hennes skull. Hon vill inte ha mig längre och hon har sagt att hon vill att jag ska gå vidare så det är vad jag ska göra. Jag ska försöka glömma mina känslor jag har för henne och göra något av mitt liv. De nio senaste månaderna har bestått av att längta efter henne. För att göra henne lycklig så ska jag gå vidare. Vad som helst för henne.

Since there's no more you and me
It's time I let you go
So I can be free
And live my life how it should be
No matter how hard it is I'll be fine without you
Yes I will


Orkar inte skriva något långt här men för att få nästa måste ni kommentera på. Minst lika många som på förra. Puss! ♥

 Ps. Nytt kapitel ute på den engelska. Check it out babes! http://www.wattpad.com/8474607-sight-of-you-chapter-2 Ds.

”Nu är vi här i alla fall,” säger han återigen leende. ”Ska vi köra igång eller?” Han vänder sig mot kameramannen som har stirrat på oss under hela vårt kalla möte.
”Ja, ja, ja, visst,” stummar han fram.

”Bra, vad ska vi börja med?” frågar Harry.

”Går det bra om vi tar en tio minuters paus?” frågar jag.
”Ehm, ja. Men jo, det är nog lika bra. Jag tror vi alla behöver lugna ner oss en aning,” säger fotografen.

 

Jag går iväg för att leta upp min mobil. Det första jag gör är att ringa Maisy. Höra vad hon säger. Ska jag stanna eller ska jag skita i det? Maisy har svar på allt så därför ringer jag henne. Som tur var svarar hon snabbt och jag går undan lite så jag kan tala ostört. Hon tycker att jag ska fortsätta. Låtsas som om ingenting och som om han är en främmande människa. Det låter bra. Hon önskar mig lycka till och sedan lägger jag på igen.

 

Jag går tillbaka till resten och det första jag ser är Harry. Han sitter där helt perfekt med det mest perfekta leendet som jorden har skådat samtidigt som han pratar med sin perfekta stämma som kan få blommor att börja blomma mitt i vintern och hans perfekta ögon som tindrar mer än vad stjärnorna gör. Han hör hur jag kommer och då vänder han sig mot mig. Då börjar hans perfekta leende le ännu större, hans perfekta stämma blir ännu vackrare och hans ögon börjar tindra ännu mer. Nej. Nej. Nej. Nej. Nej. Jag ska inte tänka så.

 

Jag vänder bort blicken på direkten och jag känna hur Harry skrattar åt det. Han måste vara nöjd nu. Jag och han är här och han vet att jag har kollat på honom. På det sättet. Det där sättet jag kollade på honom förut, innan allt hände. Och han vet hur den blicken är, han har varit med om den så många gånger så han vet när jag kollar på honom med ”den blicken”. Jag har en pojkvän, en som inte är Harry, så jag kan inte kolla på honom på det sättet. Speciellt inte eftersom att jag inte gillar Harry längre. Han har behandlat mig illa och jag är trött på honom så jag kan inte kolla på honom på det sättet.

 

På direkten när jag kommer dit ber de oss att ställa upp. Jag skriker inombords när jag hör när de säger hur vi ska ställa upp oss. Han ska stå bakom mig med munnen vid mitt öra samtidigt som han håller sina händer runt min midja. Så klart ska vi stå kropp mot kropp. Men egentligen ska jag inte klaga. Det kan bli värre, mycket värre. De börjar ta foton och vi posar lite olika och det känns som om att det går bra. Men tydligen inte.

 

”Visa lite kärlek, Spencer! Kom igen!” skriker fotografen.
”Mm,” säger jag och försöker se mer kär ut. Hur man nu gör det.

”Kommer du ihåg nyårsafton? När vi kysstes på Times Square i New York? Kom ihåg den känslan och försök visa den,” viskar Harry i mitt öra. Han vet exakt vad han ska säga och göra för att få mig på ett speciellt sätt. Det är sjukt hur han kan kontrollera mig. ”Tänk annars på när vi var i kysstes i gondolerna i Venedig. Det kommer du ihåg va?”
”Super, Spencer! Du är ju en naturbegåvning! Detta är ju underbart!” skriker fotografen och knäpper miljoner bilder.

 

När vi har fotograferats i två timmar så blir det dags för en paus. Då är klockan redan fem och jag vet att vi har en lång, lång tid kvar. Lika bra att ringa Perrie och säga att jag inte kommer hinna hem till henne för att äta där. Hon tar det bra som tur var och vi bestämmer tillsammans att Nathaniel kan sova hos henne så hämtar jag upp honom imorgon. Han kommer uppskatta det så varför inte liksom? Sedan ringer jag Isaac och säger att jag blir sen ikväll. Jag berättar dock inte för honom om vem det är jag fotograferas med. Då skulle han fått spader och åkt hit och typ slagit ihjäl Harry. Inte riktigt kanske men hit hade han åkt i alla fall och kollat varje steg Harry tar. Det hade inte varit roligt direkt.

 

Några assistenter till fotografen får gå och köpa mat till mig och Harry och resten som är här. Även om vi gärna hade gjort det själva hade det nog inte varit det bästa för oss. Det hade varit bilder överallt och alla skulle tagit för givet att vi var tillbaka tillsammans. Så när jag har pratat klart med Perrie och Isaac går jag och sätter mig vid ett tomt bord. Jag känner inte för att sätta mig någonstans där det sitter massor av andra folk. Jag är inte på humör att prata med folk jag inte känner idag. Alla mina känslor väller över efter att ha spenderat så pass många timmar med Harry. Så jag vill vara ensam. Så klart får jag inte vara det så länge.

 

Harry slinker så att han sitter precis mitt emot mig så klart. Vad annars? Kunde han inte bara sätta sig på min sida istället? Då skulle jag åtminstone slippa kolla på honom. Men så klart sätter han sig där mittemot mig. Det skulle verkligen inte förvåna mig om han gjorde det med mening. Det är sådan Harry är. Speciellt när det gäller i hans uppdrag att få tillbaka mig. Det känns som att han gör allt i minsta lilla detalj så att allt ska bli perfekt. Han är bara för mycket.


”Ey, babe,” säger Harry med ett riktigt stort leende samtidigt som han stirrar rakt in i mina ögon. Jag ger honom en dödsblick. Jag kan se hur han skrattar för sig själv. Han vet hur mycket jag hatar ordet babe. Nu har han inte ens en anledning att kalla mig det. För jag är inte hans flickvän längre, än mindre babe.

”Lägg av,” säger jag strängt och han ler ännu större. Detta är det bästa han vet; att reta mig. Därför vill jag göra detsamma tillbaka. Först måste jag bara komma på något. Sedan kommer jag på det. Han har ogillar 'kärlekssmeknamn'. ”Men snälla, lilla puttisnuttipussegull, kalla mig inte så.”
Han ger mig en ännu större dödsblick än vad jag gav honom innan han uttalar det fula ordet igen,”babe.” Han ler stort.

”Puttisnuttipussegull.”

”Babe.”
”Puttisnuttipussegull.”

”Babe.”
”Puttisnuttipussegull.”

”Babe.”

”Puttisnuttipussegull.”
”Babe.”

”Puttisnuttipussegull.”

”Babe.”

”Okeeeej,” säger jag och drar ut på e:et så långt som möjligt. ”Jag ger mig.”
”Tråkmåns, det här var ju roligt,” säger Harry och börjar skratta. Jag är inte långt efter honom att börja skratta jag med. Detta är så oss. ”Men så klart så vann jag som alltid.” Han ler stolt innan han brister ut i skratt igen.

”Jag gjorde det med mening, Harry. Så att du skulle få känna på hur det känns att vinna någon gång. Så tror inte att detta kommer bli en vana,” säger jag och blinkar med ena ögat innan jag börjar skratta igen jag också. Det var ett bra tag sedan jag skrattade så här. Skrattade på riktigt alltså.
”Fasen också. Jag som trodde att detta verkligen var min chans,” säger han med fejkad besviken blick och röst. Det får mig att skratta ännu mer. Helt plötsligt är allt han har sagt som bortblåst och allt jag ser honom som är den bästa vän han egentligen är. Det är få jag har så roligt med som jag har med Harry. ”Varje gång jag vinner något så får du mig in på falska förhoppningar, Spence.”
”Jag är hemskt ledsen men jag kan tyvärr inte göra något åt det. Jag är bättre än dig och har alltid varit och kommer alltid vara det. Det är bara att gilla läget,” säger jag helt gravallvarligt.
”Fan. Åh! Att jag aldrig kan bli som du,” säger han och låter ännu mer besviken än förut.

”Alla kan inte vara som jag,” säger jag och rycker på axlarna. Då klarar han inte av att vara seriös längre utan brister ut i skratt igen och jag gör det också.

 

~~~

Jag går in till omklädningsrummet och tar på mig mina egna kläder. Fotograferingen är klar och det är dags för mig att åka hem till Isaac. Klockan är redan elva hur den nu har lyckats bli så mycket. Tiden har gått fort kan man verkligen säga. Men det har varit roligt. Allt släppte efter jag och Harry pratade i pausen och sedan dess gjorde vi fotograferingen rolig tillsammans. Men jag är fortfarande arg på honom bara att jag inte lyckades vara det när jag var med honom.

 

När jag har tagit på mig mina kläder och sminkat av sminket och packat ner de underkläder jag får ta med mig hem i en påse ringer jag en taxi. Den kommer om en kvart så det är lika bra att jag går ut och väntar redan nu. När jag öppnar dörren ifrån omklädningsrummet ser jag hur Harry utanför. Han står lutad med ena axeln mot väggen mittemot dörren och ler stort åt mig. Det är uppenbart att han väntar på mig.


”Så, vad gör du ikväll?” säger han och rättar till sig och ställer sig ordentligt. Han ler fortfarande.
”Hm, jag ska hem,” säger jag kort.
”Du vill inte ta en matbit med mig?” säger han flörtigt. Jag hatar att han är så flörtig av sig.

”Jag... Jag vet inte riktigt,” säger jag och jag ser hur han blir besviken. Och denna gången på riktigt, han spelar verkligen inte denna gången. Jag är nära på att ge med mig men jag kan inte. Det är inte rätt. ”Jag är ledsen, men jag kan inte.”
”Det är okej,” säger han besviket. Jag skulle kunna höra på långa vägar att det inte alls är okej med honom. Det är så självklart. ”Vi är vänner åtminstone, va?”
Jag skakar försiktigt på huvudet samtidigt som en tår ramlar ner på min kind, ”hur mycket jag än vill så kan jag inte. Vi är inte vänner, vi är inget alls. Du måste gå vidare, Harry.”
”Hur ska jag kunna gå vidare när jag vet att du är den enda? Du vet lika väl som jag att detta är ett stort misstag. Vi båda vet att vi hör ihop. Ingen av oss är så lycklig som vi kan vara om vi bara var med varandra. Du måste inse det, Spencer. Du måste!” säger han och skriker de två sista orden. Tårar rinner ner för hans ansikte så väl som mitt. Jag gillar inte att visa mig svag, speciellt inte framför honom. ”Spencer, snälla. Du måste inse det. Vi är som gjorda för varandra.”
”Vi är nitton år. Hur kan vi redan nu veta vem vi är gjord för?” säger jag och torkar bort en tår på kinden.

”För att vi är Spencer och Harry,” säger han och ler åt det även om det rinner tårar ner för hans kinder. ”Vi har hållit ihop så länge jag kan minnas. Hur kan vi inte vara gjorda för varandra?”
”Om vi nu är gjorda för varandra kommer vi att inse det med tiden. Men just nu, nej... Du och jag funkar inte just nu,” säger jag.

”Du och jag vi är ett. Vi funkar när som helst,” säger Harry.

Jag skakar på huvudet, ”hejdå, Harry.”
”Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig också.”


Awsi dawsi pawsi sawsi. They sure are cute, aren't they? Jag shippar Hencer så hårt att det inte är sant men man kan inte alltid få som man vill. 
Och nästa vill ni nog ha kan jag lova er. Då kommer ALLT vara ur Harrys perspektiv. Jag kan lova er att det vill ni läsa. Så, kommentera på och det kommer upp snart. Ledsen att det har tagit tid med detta kapitlet men ibland så har man inte tid helt enkelt. 

Och herregud SÅ LÅNGT! Det är mer än en sida mer än vad jag normalt skriver. What has happened to me? Nä, men ville jag ha med allt jag ville ha med fick det bli så här långt.

Så, MINST 14 kommentarer för nästa. Kram på er! ♥

Ps. Ni har väl inte glömt att läsa min engelska novell på: http://www.wattpad.com/story/2501324-sight-of-you? Om ni nu har det, in och läs! Bli ett fan, rösta och kommentera. Det skulle betyda hur mycket som helst. Tack i förhand. Puss! Ds.