Jag kommer in igenom dörren och ropar efter mina familjemedlemmar. Men det är lönlöst. Ingen är hemma. Jag går mot köket där jag ser ett rosa A4 papper ligga. Nyfiken som jag är skyndar jag mig fram för att läsa för att se vad som står där. Men även för att se vem det är ifrån. Jag ser på direkten att det är Harry på hans skrivstil. Jag tar med mig pappret och så går jag och slår mig ner på en barstol vid vår köksö för att läsa brevet ifrån Harry.
 

Min käraste Spencer Elizabeth Styles,

Jag har gjort bort mig. Igen. Jag vet att jag sa den 26:onde oktober 2012 att jag aldrig skulle göra dig ledsen igen. Men jag har det. Jag ångrar mig otroligt mycket men jag hade helt enkelt inte tid att tänka på det. Det var så mycket annat som var på min hjärna så det bara hände. Som sagt är jag väldigt, väldigt, ledsen för att detta har hänt men jag kan inte ändra på det nu. Jag hinner inte och jag kan helt enkelt inte. Jag måste ge mig iväg och det med detsamma. Om du vill att vi ska separera på oss nu, vet jag inte vad jag gör. Du betyder helt enkelt allt för mig.

 

Jag har tagit adjö av Allie och Darcy när jag lämnade dem på deras dagis. Det var så länge sedan jag var ifrån dem över två timmar att det gjorde ont att lämna bort dem. Det är helt sjukt hur stora de börjar bli. De är redan tre år! Det känns som om det var igår vi fick se deras små gröna ögon och det lilla lockiga håret för första gången. Jag har även lämnat av Nathaniel på skolan. Som vanligt fick jag inte följa in honom. Gamla farsan är visst inte lika rolig att ha och göra med när man är femton år.

 

Nu när jag kom och tänka på det vill jag gärna dela av mig av några av mina vackraste minnen jag har i mitt liv, jag är rädd att du inte kommer vilja se mig i ansiktet efter det här så jag vill gärna dela med mig om dem i hopp om att du kommer tänka annorlunda efter du har läst dem. För du är verkligen hela min värld och utan dig vet jag inte vad jag skulle ta mig åt. I alla fall, vi börjar ifrån början.

 

30 maj 1994, första gången jag träffade dig. Så klart kommer inte jag ihåg det. Jag var bara några månader. Men våra föräldrar sa alltid att det var då vi träffades för första gången. Så jag är hemskt glad för det datumet.

23 november 1999, då flyttade du till Holmes Chapel. Behöver jag säga något mer? Tänkte väl inte det.

2 juli 2005, när vi reste till södra Frankrike med våra familjer och vi hade vår första ”riktiga” kyss. Jag kommer ihåg det som igår. Hur vi smög iväg ifrån dem andra bara för att göra det. Jag ler bara jag tänker på det.

10 mars 2009, hm, jag gissar på att du kommer ihåg vad vi gjorde för första gången då.. ;)

30 juli 2012, då jag fick träffa min underbara son för första gången. Den känslan jag hade då går helt enkelt inte att beskriva. Jag var så spänd och rädd men samtidigt så glad. Det är bland det mest nervösa jag någonsin gjort. Men även det bästa.

26 oktober 2013, då jag fick tillbaka min stora kärlek efter månader av försök. Det var en underbar kväll, även om jag fortfarande har ett litet ärr på en knota efter att jag slog Isaac. Men vad gör man inte för sin kärlek?

5 februari 2014, då vi gick ut med att vi hade en son tillsammans. Vi behövde inte längre vara instängda utan vi kunde gå ut och göra grejer tillsammans som en familj!
9 januari 2016, då du sa ”ja” till mitt frieri. Den känslan är obeskrivlig den också.

20 augusti 2019, tre och ett halvt år efter mitt frieri blev det äntligen oss på papper också. Du blev äntligen Spencer Styles och det är förmodligen min favoritdag i hela mitt liv. Om man bara kunde hade jag mer än gärna gjort om det.

19 maj 2022, Nathaniel fick äntligen sitt efterlängtade syskon. Och inte bara ett, utan två. Underbara Allie Gemma Styles och Darcy Maisy Styles föddes. Vi båda fick namnet vi ville ha på vår först födda dotter, kunde det bli bättre? Nej, inte riktigt.

25 november 2024, vi köpte vårt tredje hus. Om man tänker till det i London och det i Sevilla, kan dem inte mäta sig alls. Det var huset vi alltid drömt om. Kommer du ihåg när vi var små och alltid gick runt på gatorna i Holmes Chapel och drömde om det huset? Och nu ligger det i våra händer. Visst, vi spenderar inte så mycket tid där som vi egentligen ville men vi har det åtminstone. Vårt liv finns i London, men när vi väl är där njuter vi så mycket vi kan. Det huset är verkligen vi. Så det datumet älskar jag verkligen.

 

När du läser det här hoppas jag att du verkligen inser att du älskar mig. För det gör du ju, eller hur? Så snälla, snälla, snälla, Spencer, glöm inte av det när jag nu snart kommer säga dig vad jag har gjort. Du betyder allt för mig som jag har sagt så många gånger förut så jag förstår faktiskt inte själv varför jag gjorde som jag gjorde. Jag ångrar det. Det gör jag verkligen. Om jag kunde ändra det hade jag gjort det ogjort. Låt det heller inte gå ut över Nathaniel, Allie eller Darcy. Dem är bara barn och även om dem var där, kan dem inte rå för det.

 

Ja, jag glömde köpa köttfärs. Så du kan tyvärr inte göra din underbara tacopaj. Jag såg verkligen framemot den, det kan du inte förneka, så jag är verkligen helt förstörd av att den inte blir av. Men vad jag är mest rädd för är att du kommer lämna mig för att jag är så hopplöst glömskt mest hela tiden. Är det över? Älskar du mig inte längre? Jag förstår dig verkligen om du nu känner så, men jag hoppas verkligen inte det. Jag hoppas att vi kan glömma detta och gå vidare, leva som vanligt. Men det kanske inte går. Du kanske är allt för besviken på mig. Men jag vill i alla fall att du ska veta det här; jag älskar dig, min lilla stjärna.

 

Massor av pussar,

Harry, din (ex-)man.

 

Ps. Jag lovade Nathaniel att köra honom till hans fotbollsträning när den börjar så jag, Allie och Darcy kommer tyvärr inte vara hemma när du kommer hem. Men jag är hemma runt 19:30 någon gång. Ds.

Ps 2. Jag älskar dig mer än du någonsin kommer förstå. Ds.

Ps 3. Ja, jag skrev bara detta för att visa hur mycket jag uppskattar dig och våra minnen tillsammans. DU är bäst! Ds.

 

Jag var verkligen så rädd medan jag läste brevet. Mitt hjärta slog hårdare av nervositet än vad det gjorde när vi stod framme på altaret för sex år sedan. Det var längesedan jag var så nervös för att få reda på något. Men samtidigt rädd för att få reda på det. Och så var det att han hade glömt köpa köttfärs. Samtidigt som jag bara vill slänga mig i hans armar för att han inte har gjort något hemskt vill jag slå honom rakt mellan bena. Han skrämde mig så mycket att det inte är sant. Jag bestämmer mig för att skicka iväg ett sms till honom.

Till Harry:
Du skrämde skiten ur mig! Nästan så att jag vill dra igenom en skilsmässa bara för det. Nej, men om du någonsin skrämmer mig så här igen så är det definitivt över. Och du? Jag älskar dig mer än vad du någonsin kommer förstå. Puss på dig! Hälsa flickorna och Nathaniel om han är där.

Från Harry:
:-) Roligt var det i alla fall, erkänn bara! A och D hälsar tillbaka och säger att de vill ha pannkakor. Kolla ut på uppfarten så är vi där. Älskar dig mer. 


Nu var det slut. Jag vet att det var så där cliché som alla andra. De fick leva lyckliga tillsammans för alltid tillsammans och allt de där som man ser i Disney-filmer. Men jag klarade inte av att göra något annat än så det blev. Jag shippar dem tillsammans för mycket. Jag är helt galen i ett fantasi-par, håller jag på att bli galen eller? 
Men nu när denna är slut vill jag gärna höra ALLT vad ni har tyckt om den. Från början till slut, ja allt. Bra som dåligt, liksom. 
Om ni kollar in imorgon vid 18:00, kommer ni få se ett inlägg om den nya novellen. Lite basic om den och så där. 

Tack för att ni har varit med på denna här novellen, nya som gamla läsare. Ni är bäst och jag skickar ut all kärlek jag kan till er för ni är bara så underbara så att det inte är sant. Kram på er och hoppas att ni stannar till nästa! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

 

Blodet droppar ner för Isaacs ansikte och på hans kläder. Helt ärligt kunde jag inte bry mig mindre än vad jag redan bryr mig. I vanliga fall tycker jag att våld är idiotiskt, men han förtjänade det. Harry vänder sig om mot mig och jag får ett lyckorus genom hela kroppen. Ett stort leende sprider sig på mina läppar och ett minst lika stort sprider sig på hans. Niall och Zayn släpper mig och jag rusar fram till honom.

 

Vi står och kollar rakt in in i varandras ögon flera minuter. Allt är tyst så tyst att man kan höra oss andas. Ingen vågar säga något. Så det fortsätter vara tyst medan vi står och kollar på varandra och bara njuter av det. Njuter av att det är mindre än två meter emellan oss. Njuter av att vi är här tillsammans. Jag studerar honom från topp till tå och jag kan verkligen erkänna att han är vackrare än någonsin.

 

Jag närmar mig honom sakta samtidigt som han närmare sig mig också. När vi står tjugo centimeter ifrån varandra stannar vi. Jag ställer mig på tår och mina läppar möter hans. För en kort stund känns det som om det aldrig har varit slut. Som om det har varit vi hela tiden. Men den känslan slutar samtidigt som kyssen slutar. Han backar och kollar rakt in i mina ögon. Hans blick säger att han vill att jag ska säga något. Men jag vet inte vad jag ska säga. Inga ord kommer utifrån min mun hur mycket jag än försöker.

 

Så istället närmar jag mig honom igen. Han trasslar in sin hand i mitt hår och trycker mig mot honom. Våra ben är i kors, hans mage mot min mage, hans byst mot min men viktigast av allt; hans läppar mot mina läppar. Kyssen håller på vad som känns en evighet. Ingenting finns utom oss. Han och jag är återförenade och det för alltid. Aldrig att jag låter honom gå igen. Återigen tar kyssen slut, även om vi inte vill måste den det tillslut.

 

Vi står kvar tätt ihop och jag trycker mitt ansikte mot hans hals. Han har kvar sin hand i mitt hår och trasslar in den ännu mer genom att röra den upp och ner. Till min förvåning backar han plötsligt. Han kollar på mig med ett leende och jag besvarar henne med ett. Mitt första riktiga leende på en lång, lång tid.

 

”Vill du börja om?” frågar Harry.

Jag nickar, ”självklart.”
Harry backar och så sträcker han på sig och räcker fram sin hand, ”jag är Harry Styles. Jag blev bara så tagen av din skönhet att jag var tvungen att prata med dig. Så tala om för mig, vem är du?”
”Jag är Spencer Charles,” skrattar jag fram.

”Du påminner mig verkligen om någon. Du är inte känd eller något?” säger han samtidigt som han lägger händerna på mina höfter och ler så där underbart som han alltid gör.

”Nja, inte direkt,” säger jag och skakar lite lätt på huvudet. ”Men jag har de senaste månaderna varit med lite överallt eftersom att mitt galna men kända ex har försökt få tillbaka mig. Så du kanske har sett en bild på mig där eller något. Vad vet jag?”
”Åh, ja. Han den där snygga killen i One Direction? Det stämmer. Jag har hört talas om det. Tror du han skulle bli arg på mig om jag gjorde så här?” säger han och kysser mig.

”Han skulle bli rasande. Men jag är ganska trött på hur han betedde sig så jag gör mer än gärna om det,” säger jag och kysser honom.

”Men han hade ändå riktigt lycklig som fick spendera så många år med dig. Inte sant?” säger Harry.

”Jag tror nog ändå att jag är mer lycklig som fick spendera åren med honom. Dem var underbara och jag fattar helt ärligt inte hur jag kunde slösa bort dem för ett år med en idiot när det alltid har varit han. Så jag borde nog gå till honom istället,” säger jag och släpper händerna ifrån hans nacke och lyfter bort Harrys händer ifrån mina höfter innan jag vänder mig om. Det blir inte långvarigt. Harry är snabb med att snurra runt mig igen och han trycker mig in mot hans kropp så hårt att jag känner hans hjärtslag. ”Fast... Jag stannar nog hellre här.”
”Vet du hur jävla mycket jag älskar dig?” säger Harry och kollar mig rakt in i ögonen.

”Jag älskar dig för jävla mycket jag också,” säger jag och kysser honom igen.

 

Då hör jag hur folk börjar hurra bakom oss. Jag har helt glömt bort att Liam, Louis, Niall och Zayn var här inne. Det enda som fanns i min hjärna var oss. Mig och Harry. Vår reunion. Jag vänder mig om försiktigt för att möta dem. Även om dem är några av mina närmsta vänner gillar jag inte att vara mittpunkten. Det gör mig nervös och det är bara helt avskyvärt. När jag väl har vänt mig om möts jag av mer än de fyra killarna som var här innan. Där står Eleanor, Perrie och Jen också.

 

Jag känner en enorm skuld på direkten. Jag hade helt totalt glömt bort det. Hur jävla dum får jag vara? Min pojkvän var nyss otrogen mot mig, visst att jag var på väg att göra slut men ändå, så gör jag detsamma mot en annan. Idiot är vad jag är. Jag kollar på Harry för att se hur han beter sig men han gör ingenting konstigt alls. Förutom att han ler världens största leende jag någonsin har sett samtidigt som han kollar på dem med stolthet.

 

”Jag är ledsen, Jen. Jag är verkligen det,” säger jag ursäktande till Jen.

”Va?” säger hon och kollar på mig oförstående tills en lampa lyser upp för henne. ”Åh! Nej, herregud. Vi var på en dejt tills vi båda insåg att det inte funkade. Vi hade en deal. Om vi gjorde min pojkvän avundsjuk i hopp om att jag skulle få tillbaka honom, vilket lyckades, skulle vi gå hit och göra dig avundsjuk. Så, jag gissar på att vi båda fick som vi ville.”

”Harry,” säger jag och vänder mig honom och han ser så där oskyldig ut. ”Jag borde ha fattat det...”
”Ops,” skrattar Harry och pussar mig på huvudet.

 

Ganska snart ser jag hur alla – utom Jen – kommer springandes mot oss och kramar om oss. Jag och Harry hamnar i mitten av klumpen men jag lyckas möta Jens blick ändå och nickar åt henne att komma hon också så det gör hon. Jag trodde aldrig att de skulle bli så här glada att vi blev sams och vad vi nu blivit. De håller på ett tag innan de backar igen och alla nickar mot Liam. Jag blir verkligen fundersam mot vad de kan mena.

 

”Nu får ni lova oss detta,” börjar Liam. ”Att vad som än händer så måste ni prata igenom det. Det spelar ingen roll om det är ett litet tjafs eller ett stort bråk. Prata igenom det för om ni bara lämnar varandra så där igenom kommer vi säga upp kontakten med er.” Vi bara kollar på honom som om han vore dum i huvudet och då blir han så där som bara Liam kan bli. Ser så där oskyldig ut så att man bara vill krama om honom. ”Okej, jag menade inte att vi kommer säga upp kontakten med er och förlåt för att jag var så hård. Men lova oss att ni kommer prata igenom saker, okej?”

Jag och Harry vänder oss mot varandra och jag känner hur lyckan sprider sig i min kropp. Bara av att se dem där bruna lockarna som är överallt och ingenstans tillsammans med de där underbara gröna ögonen som gör att jag bara vill drunkna in i dem samtidigt som han ler det där leendet som kan få vem som helst på fall får mig att känna som en prinsessa. Jag ler stort mot honom och han ler ännu större mot mig och vi nickar samtidigt mot varandra innan vi vänder oss tillbaka mot våra underbara vänner och Jen.

 

”Vi lovar,” säger vi i kör vilket gör att det brister ut ett litet skratt mellan oss två. Jag hör hur de suckar högt. Jag vet att de tänker att de hoppades att vi hade kommit över det där stadiet. Men jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte ett dugg. Jag är här med Harry och jag kan inte vara lyckligare än någonsin. Det finns ingenting som skulle kunna ändra det just nu för jag är tillbaka med Harry och jag älskar honom mer än någonsin.


OCH IGÅR VAR DET BESÖKSREKORD IGEN! HERREGUD! Jag är så tacksam för att jag fick möjligheten att bli länkad på http://onedirectionnovell.blogg.se/. Tack så hemskt mycket. 
Kram på er! ♥

 

Spencers point of view

 

En timme tidigare.

 

Jag välkomnar alla som kommer in. Det har gått en timme sedan festen ”öppnade” och jag har inte sett till Harry än. Resten av bandet har kommit så jag börjar inse att han faktiskt inte kommer komma. Hur mycket jag än önskar att han skulle göra det kommer han inte. Så jag går iväg ifrån dörröppningen och går in till själva festen istället. Jag stod i dörröppningen för att först och främst få prata med Harry så det är onödigt att stå kvar där när jag lika väl kan göra något roligare istället.

 

”Spe!” hör jag någon säga högt bakom mig. Smeknamnet används bara av två stycken så det är lätt att höra vem det är.

”Eleanor,” säger jag glatt innan jag ens har hunnit vända mig om. När jag väl vänder mig om möts jag i en kram. ”Jag har saknat dig, El.”
”Jag har saknat dig också, lillan,” säger hon leende mot mig. ”Var inte så upptagen hela tiden så att du har tid för mig också.”
”Jag lovar. Fika på hm, torsdag?” frågar jag.

”Spikat. Jag kommer hem till dig så att jag får träffa lillskrutten också,” säger Eleanor.

 

Vi säger hej då där för Eleanor skulle bara på toaletten innan hon skulle tillbaka till Louis igen som är ensam någonstans. Jag fortsätter gå och blir stoppad flera gånger av folk som vill tacka. Eller någon som bara vill prata. När jag möter David blir jag helt till mig. Det var allt för längesedan jag träffade honom. Min älskade bästa vän David. Han är den vän som jag tycker mest om och som jag vänder mig till så fort det är något. Han vet allt om allting och han är bara helt underbar. Alla skulle ha en vän som David.

 

”Vad är det med dig?” frågar David på direkten. Han märker alltid om något inte stor rätt till. Även om det inte är något stort just nu så märker han det åtminstone. Han är verkligen bäst. ”Har det hänt något?”
Jag skakar på huvudet, ”jag bjöd in Harry och jag hoppades verkligen att han skulle komma. Jag antar att jag nästan tog för givet att han skulle vilja bli vänner.”

”Älskling, älskling, älskling,” säger David med en sådan där typisk homosexuell röst som man alltid ser på filmer. ”Då missade du nog vem som nyss kom hit. Jo, självaste Harry Styles.”

”Jag måste hitta honom, vet du möjligen var han var på väg?” säger jag och David skakar nekande på huvudet. ”Vi ses senare. Nu ska jag hitta Harry.”
”Vänta lite,” säger David och tar tag i min arm så att jag inte kan gå härifrån. ”Jag såg att Niall var här. Du tror inte jag möjligen har en chans?”
Jag börjar skratta, ”nej, David. Han är så straight man kan bli.”

 

Skrattandes går jag ifrån David för att hitta Harry. Helt plötsligt är jag glad igen. Harry kom verkligen hit. Jag kollar efter honom så gått som överallt men lyckas inte se honom. Att ha kostym och mask som klädsel var nog inte så smart ändå. I alla fall inte om man ska hitta människor. Jag frågar runt lite och flera säger att dem har sätt honom bara att dem inte vet var han är. Jag ser en blond tjej, en svarthårig kille och ett stort krulligt hår sitta tillsammans så jag gissar att det är dem. Fort skyndar jag mig fram och till min lycka så är det dem.

 

”Oj, jag glömde helt bort det. Jag är så, så ledsen, Harry. Jag hoppas att du kan förlåta mig någon gång,” säger Perrie skrattandes till Harry. De har inte märkt mig en så jag tänker att det är smartare att låta dem vara tills de har skrattat klart. Men Perrie ser mig ganska fort och hon kollar på mig med en konstig blick samtidigt som hon ler åt mig. ”Spencer! Vilken trevlig fest du har här. Grymt att du fixade denna.”
”Tack så mycket. Jag är verkligen glad att ni kom allihopa,” säger jag och lägger min hand på Harrys axel. Han vänder sig om och möter min blick. Jag ler mot honom så fort han möter min blick. ”Jag är verkligen glad att du kom. Vänner?”
”Vänner,” säger Harry leende tillbaka. ”Och just det, jag höll nästan på att glömma. Spencer, Jen. Jen, Spencer.”

 

Jag vet inte vad som händer med mig när jag ser henne. Jag vet inte om det är avundsjuka eller inte. Men jag gillar inte henne. Jag vet inte varför men något med henne gör att jag inte gillar henne. Det är inte avundsjuka som gör det, det vet jag mycket väl. Men det är något med henne som jag bara inte klarar av. Och jag vet redan nu att det är honom jag vill ha. Jag kan inte klaga på Harry längre för att han först började kämpa när jag väl hade en ny. Det är som om han har funnits där hela tiden för mig men ändå inte. Och när jag ser honom med en annan bara känner jag det. Han är inte min men jag ska tusan ändra det. Han ska bli min igen.

 

Jag måste få ett stopp på detta här och nu. Jag kan inte fortsätta leva med Isaac längre. Det jag har för honom är inte äkta känslor. Inbillade känslor ungefär. Som om jag har låtsas att jag har känslor för honom bara för att han är där. Han ställer upp för mig och Nathaniel i vått och torrt. Men det är inte rätt mot honom. Jag kan inte vara med honom bara för att han ställer upp för mig. Det är inte rätt mot någon.

 

Jag bestämmer mig för att leta upp Isaac. Jag letar verkligen överallt efter honom. Utanför, dansgolvet, stolplatserna, köket och på toaletterna. Tillslut tar jag en vildgissning och går in till garderoben. Där hör jag hur några håller på så jag går närmre för att se vilka det är. När jag ser vilka det är och vad som föregår där så stannar mitt hjärta. Jag får inte fram ett enda ord. Även om jag var på väg till honom för att göra slut med honom så får jag ändå inte fram ett enda ord.

 

Där är Nadia upptryckt på vägen av Isaac och de har sex. Min bästa vän och min pojkvän! De märker mig. Eller rättare sagt, Nadia märker mig. Och ganska snart märker Isaac mig också. Medan de skyndar sig att ta på sig kläderna så springer jag därifrån. Igenom dansgolvet bort till köket där jag sätter mig i ett hål mellan två bänkar och börjar gråta. Jag kan inte fatta att det här är sant. Speciellt inte på detta som skulle vara min kväll! Jag hinner sitta där länge i min ensamhet innan jag hör fotsteg komma och jag kollar ut för att se Isaac. Jag vill bara spy på honom och hans äckliga fula blonda hår.

 

”Spence, snälla. Låt mig förklara,” ber Isaac och kommer fram till mig. Han böjer sig ner ner till mig och drar ut mig. Jag stretar emot men det är lönlöst. Han är mycket starkare än mig så han lyckas till och med få mig på fötter. ”Spencer. Lyssna på mig.”
”Vad är det jag ska lyssna på? Du hade sex med min bästa vän. Hur jävla lågt får man sjunka egentligen?” skriker jag åt honom. ”Ut härifrån, bara ut! Även om jag redan var på väg för att göra slut med dig så hjälpte det här ganska mycket. Jag vill aldrig se dig igen. Så släpp mig nu, snälla.”
”Kom hit,” säger han argt samtidigt som han försöker krama om mig. Jag stretar emot och jag lyckas hålla undan mig. ”Spencer, snälla.”
”Låt mig vara!” skriker jag och slår till honom på bröstkorgen. Men det var bara lönlöst. Han låter mig inte vara. Jag skriker det åt honom gång på gång på gång men ingen av gångerna hjälper.


Från ingenstans ser jag hur Isaac försvinner och släpper taget om mig. Innan jag vet ordet om det så står Liam, Louis, Niall och Zayn vid mig och håller om mig. Jag ser hur Harry håller fast i Isaacs krage på skjortan och trycker upp honom mot väggen. Allt händer under just några sekunder så jag är inte beredd på något alls. Allt går så fort så att det inte är sant. Jag möter Harrys blick snabbt. Mina ögon är fyllda med tårar men jag försöker le med dem till honom ändå. Visa honom att jag är glad att han är här just nu. För helt ärligt är det han jag vill vara hos. I hans famn och att han ska trösta mig.

 

När vi har delat klart vår blick vänder han sig tillbaka till Isaac igen. Då lämnar Liam och Louis mig. Niall och Zayn kommer närmre mig och de kramar om mig riktigt hårt. Mina favorit killar. När Liam och Louis är framme hos Harry så vänder han sig om igen. Denna gången kollar han på mig i ånger. Hela hans blick förmedlar ånger. Varför har jag ingen aning om. Jag försöker dra mig loss ifrån Niall och Zayns grepp. Jag lyckas inte. Jag vill fram till Harry och tacka honom för att han hjälpte mig ifrån Isaac.

 

Och innan jag vet ordet av det har Harry slagit till Isaac.


Som sagt. Här är Spencers point of view från kvällen. Vad tycker ni? Besöksrekord igen, ni är bara för underbara!
Och just det ja. Eftersom denna novellen börjar lida mot sitt slut, kommer jag tyvärr inte uppdatera varje dag på ett tag. Nästa novell kommer börja 11 december så jag tror nog att ni vill ha lite gles uppdatering istället för ett långt uppehåll? Visst har jag rätt? 
Kommentera gärna också. 
Kram! ♥