Jag bär upp Nathaniel och så går jag efter Harry till pappas hotellrum. Vi ska ner och äta i hotellrestaurangen. Nathaniel är helt utmattad efter att ha lekt med killarna och Eleanor i två timmar men i en timme måste han orka vara uppe till. Han måste ju äta. Harry knackar på pappas rum och som tur var är han klar så vi börjar gå ner mot restaurangen på direkten. Harry och pappa pratar på om allt och ingenting medan jag går två steg bakom dem med Nathaniel. Han klagar på att han vill gå själv så jag släpper ner honom och så springer han iväg.

 

Han råkar springa rakt in i en dörr och ramlar bakåt. Jag, Harry och pappa kutar fram så fort vi bara kan. Nathaniel ställer sig uppåt och när han ser oss börjar han skratta. Den pojken alltså. Vi börjar skratta åt honom. Han skadar sig med jämna mellanrum men på något konstigt sätt blir han aldrig ledsen av det. Istället bara skrattar han åt det. Vi går in i hissen och så åker vi ner till planet där restaurangen är. När vi kommer till restaurangen blir vi visade till ett enskilt ställe i restaurangen så vi får vara i fred.

 

Vi beställer in på direkten och alla väljer pizza. Vi sitter på en hyfsat fin restaurang och alla väljer pizza. Vi kunde lika väl ha gått till en pizzeria där pizzan är minst hälften så dyr. Men med den Harry är kan man inte alltid göra allt man vill. Det är nog den enda grej som är den sämsta med att han är så pass känd. Eller, rättare sagt, att han reser så mycket är mycket, mycket, mycket värre. Hade jag fått bestämma skulle han vara hos mig hela tiden.

 

När vi har ätit upp går vi tillbaka till vårat rum. Mitt och Harrys. Pappa hänger också med. Jag sätter på Nathaniel pyjamas och så lägger jag honom i sängen själv. Förvånande så somnar han där på direkten. Så vi sätter oss i soffan som är på andra sidan rummet. Jag och Harry sitter i soffan och pappa på en fåtölj mitt emot oss. Harry håller armen om mig och jag lutar huvudet mot hans axel.

 

Ska jag vara ärlig är jag förvånad att Harry ens rör mig i min pappas närhet. Harry har som sagt väldigt, väldigt stor respekt för papa de la rosa. Jag vet faktiskt inte varför då Harry har känt honom i stort sett hela sitt liv men han har alltid varit ganska så reserverad och lugn i pappas omgivning. En av anledningarna kan vara för att pappa är riktigt överbeskyddande över hans barn. Speciellt mig då vi inte träffas så ofta.

”Harry, är det okej med dig om jag går iväg med Spencer en stund?” frågar pappa Harry.

Harry nickar, ”ja, så klart är det det.”
”Vill du det, Spence?” frågar pappa mig.

”Gärna,” säger jag leende.

 

Jag ger Harry en hejdå puss på läpparna och går sedan snabbt efter pappa som redan har hunnit ut. Vi går ut ifrån hotellet och han säger att han ska ta mig till en park han var i tidigare idag när jag och Harry var ensamma med Nathaniel. Även om klockan är halv tio snart är det hyfsat ljust ute. Inte för att jag ens förstår vad vi ska göra i en park vid denna tiden men jag hänger med honom ändå. När vi kommer fram till parken går han direkt mot en bänk där han sätter sig ner. Jag sätter mig ner jämte honom.

 

Han sitter tyst och säger ingenting även om jag försöker få honom att prata. Han kollar ner i sina knän utan att lyfta blicken. Det skrämmer mig då jag aldrig har sett honom så här förr. Han är alltid den glada, trevliga mannen överallt. Tillslut kollar han upp och när jag möter hans blick stannar mitt hjärta. Han har tårar i sina ögon. Jag har aldrig sett honom gråta förut. Aldrig verkligen.


”Pappa, vad är det?” säger jag oroligt.

”Jag vet inte hur jag ska säga detta och speciellt inte då du är min dotter,” börjar han. ”Men Wendy har kastat ut mig. Och jag har ingenstans att ta vägen.”
”Pappa, varför? Vad har hänt? Var ska du ta vägen då?” frågar jag.
”Jag tror att jag ska åka till Spanien,” säger pappa.

 

Det får mig att tänka på Nathaniel. Vad blir det av med honom? Jag vet inte alls om Wendy skulle godta att han bodde kvar där då det inte är hennes biologiska barnbar. Det skulle nog också kännas lite konstigt om han bodde där då om jag ska vara ärlig. Och om pappa ska flytta till Spanien kommer han förmodligen flytta hem till min farmor och farfar där eller i alla fall i närheten av dem. Och de gillar inte att jag har Nathaniel så de gillar inte honom. Han föddes till en ung, ogift mamma vilket de absolut inte gillar. Så där tror jag inte det skulle funka att han bodde heller.

 

”Pappa...” säger jag efter en stunds tystnad. ”Hur blir det med Nathaniel då?”


Oj. Vad hände här? Hur skulle ni ha reagerat om eran pappa eller mamma berättade en sådan här sak?

Kommentera på sötisar och kram på er sötisar! ♥

”Ska vi inte bjuda över Liam, Zayn, Louis och Eleanor också? De borde också få träffa honom,” säger Harry till mig innan han vänder blicken mot Niall. ”Det var ju ändå dem som såg fram mest emot att få träffa honom.”

”Jag vet, och återigen; jag är så ledsen Spence,” säger Niall och Harry hostar till. ”Harry, jag är ledsen att jag inte trodde dig angående varken Spence eller Nathaniel.”

”Om jag ringer Liam, ringer ni de andra tre?” säger Harry.

”Jag ringer Eleanor, så ringer du Zayn?” säger jag och kollar på Niall som nickar till svars. ”Håller ni med om att vi inte säger något?”

 

De båda håller med. Jag ringer till Eleanor och hon säger att hon och Louis skyndar sig över. De har ändå inget att göra. Liam och Zayn är lätta att få med dem också så det är tur. Jag tar tag i Nathaniel och bär upp honom och så går vi in till toaletten som vi bestämt. Här ska de överraskas. Jag hör hur Zayn och Liam kommer in och frågar efter mig. Det tar inte lång tid innan Eleanor och Louis kommer dem också. De frågar också efter mig.

 

”Mamma, va gö vi?” säger Nathaniel och jag tjyssar honom.

”Vi ska överraska dina farbröder, vänta lite,” säger jag.

”Spence! Är du klar snart eller? Alla är här nu!” ropar Harry och Nathaniel ler stort mot mig.

 

Jag håller honom fortfarande och tillsammans går vi ut. Så här nervös har jag nog aldrig varit förut. Vad ska de tycka om honom? Jag låser upp dörren och går ut i alla fall. De enda som kollar mot dörren är Harry och Niall. Dem är de enda som vet att Nathaniel är här. Niall skiner upp i ett stort leende så fort han ser Nathaniel så Liam, Zayn, Louis och Eleanor vänder alla om för att se vad han ler så åt. När de ser Nathaniel stannar alla upp i en sekund och bara kollar. Sedan springer de fyra fram.

 

Nathaniel fullkomligt älskar uppmärksamheten. Den första som tar emot honom är Eleanor. Jag låter dem få vara lite ensamma och så går jag och lägger mig hos Harry. Jag kryper in jämte honom och lägger mig sked med honom med hans armar om mig. Vi kollar leende på när killarna och Eleanor pratar och leker med Nathaniel. Niall som redan har spenderat tjugo minuter ensam med honom är snabbt där uppe också. De kunde inte ha tagit det bättre.

 

”Det känns som om allt faller på bitar nu,” säger jag tyst så att bara Harry hör det. Han pussar mig på örat. ”Allt är nästan helt perfekt nu.”

”Vad är det som inte är perfekt?” säger Harry tillbaka så bara jag hör.

”Dina fans,” mumlar jag men han hör ändå förhoppningsvis. ”Jag har inte ens vågat gå in på Twitter igen efter jag var inne när vi skypade.”

”Har du din dator lät åtkomlig?” frågar han och jag nickar. ”Får jag låna den en snabbis?

Jag nickar återigen, ”vad ska du göra?”
”Det får du se,” säger Harry med ett leende på läpparna.

 

Jag går mot min väska för att hämta min dator. Jag går förbi Nathaniel och ser hur han ler stort mot Louis nu. Han har alltid gillat när han får uppmärksam så nu när han sitter mitt i smeten med sex personer som ”tävlar” om att få vara med honom njuter han. Jag tar upp min dator och så går jag tillbaka till sängen där Harry ligger. Han lägger sig med datorn så att jag ser bakskärmen och inte vad han gör på den.

 

”Vad gör ni där borta? Ni snor inte min son va?” säger jag.

”Jag har fortfarande inte vant mig vid att det är er son,” säger Liam och kollar upp på mig. ”Det konstigaste av allt är att han kunde bli så bra när han den där som pappa.”

”Tyst med dig!” skrattar Harry.

”Danielle kommer älska honom,” säger Liam.

”Åh, jag vill verkligen träffa henne. När kommer hon hit?” säger jag.

”Två dagar efter att Eleanor åker hem. Så så lång tid är det inte kvar nu,” säger Liam glatt.

”Betyder det att du lutar mer mot att stanna?” säger Harry glatt bakom skärmen.

”Det lutar ditåt ja.. Men jag säger inte säkert,” säger jag.

”Jag är klar nu, kom och kolla,” säger Harry.

 

Det är en twitlong som har har skrivit. Den är inte jätte lång men den är ändå hyfsat lång. Innan jag börjar läsa tar jag datorn och så sätter jag mig upp i sängen. Harry gör som jag och sätter sig jämte mig och så börjar jag läsa.

 

Hej allihopa!

 

Som ni kanske har märkt har jag träffat någon. Istället för att vara glad för min skull har flera skickat henne hat. Hon vågar inte ens gå in på Twitter längre för att hon är rädd för vad hon ska läsa. Jag vet att flera av er har inte gjort det och vissa har till och med skickat henne snälla tweetar. Men ni som har gjort det – lägg av.

 

Spencer är en tjej jag har känt hela mitt liv. Våra mammor är bästa vänner så jag har i stort känt Spencer sedan vi båda var nyfödda. Vi har även varit ett par i nästan hela våra liv innan det tog slut några månader innan X Factor. Så snälla. Sluta upp med att hon utnyttjar mig. Hon känner mig bättre än någon annan och jag känner henne bättre än någon annan så jag vet att hon inte skulle göra något sådant.

 

Om inte all denna hat slutar snart vet jag inte vad jag gör. Det måste sluta snart. Hat är onödigt. Ni säger att ni vill att jag ska vara lycklig och då får ni sluta skicka hat till henne. För vare sig ni vill det eller inte är det hon som gör mig lycklig. Men framförallt, det är hon som har gjort så att jag ens är där jag är idag. Hade det inte varit för henne hade jag aldrig varit medlem i One Direction. Så tänk före ni gör något!

 

Massor av kramar, Harry.


Orkar inte skriva något längre här. Men kommentera på och rösta (http://lucyhalenews.blogg.se/2012/september/blog-awards-2012-1.html#comment) Kram! 

 

Vi är i San Fransisco nu. Och jag och Eleanor har precis badat klart i poolen. Killarna är tillbaka efter en signering så det har bara varit jag och Eleanor idag. Jag märker på Eleanor hur glad hon är att jag hängde med henne och jag förstår henne faktiskt. Det hade blivit många ensamma timmar annars. Denna gången fick jag och Harry tyvärr inte rum på samma våning som Louis och Eleanor. Utan vi fick en under dem. På våran våning bor resten av killarna också. Jag hoppar ur hissen på mitt plan och börjar gå mot vårt rum. Jag ska precis öppna när jag hör Harry prata där inne.

 

”Redan?” hör jag Harry säga högt med en förvånad röst. ”Jag tror hon är på väg upp hit men jag ska försöka lura ut henne så vi kan göra det snabbt. Vi ses snart då.” Han tystnar. ”Jag längtar verkligen också. Det kommer bli så roligt. Vi ses snart då, hejdå!”
Jag öppnar dörren och går in för att möta en leende Harry, ”åh, jag har saknat dig.”

”Jag har saknat dig också,” säger Harry och ler ännu större. ”Men ikväll är det bara du och jag.”

”Vem var det du pratade med precis innan jag kom in?” frågar jag honom och jag ser hur han blir stressad.

”Äh, det var Louis som ringde,” säger han snabbt.

 

Jag säger ingenting mer utan jag låtsas om som om ingenting. Jag fattar att det inte var Louis. Han försöker kyssa mig men jag ursäktar mig och säger att jag ska gå och duscha. Jag har ju ändå varit vid poolen hela dagen så jag behöver duscha. Därinne stannar jag länge. Harry försöker komma in flera gånger. Han rycker i handtaget och ber mig om och om igen att öppna. Han försöker med allt. Han säger till och med att Eleanor försöker nå mig.

 

Men jag går inte ut därifrån. Vem han än ska träffa får det skita sig i. För jag kommer inte gå härifrån. Jag hör hur han börjar prata med någon igen. Men det är ganska obegripligt men jag fattar åtminstone att det är över telefon. När han har lagt på telefonen dröjer det inte länge innan han öppnar dörren och någon kommer in. Då vrider jag upp duschen så att strålarna är hårdare och jag hör mindre. Dessutom hör de duschen högre.

 

Han börjar banka igen och tillslut ger jag mig. Jag går ut från duschen, sätter på min musik på min mobil på högsta volym och gör i ordning mig. Jag börjar med att torka mig och sedan fönar jag håret innan jag klär på mig de kläder jag har lagt fram. Ett par svarta jeanstights och en illrosa, pösig skjorta utan ärmar. Jag lägger på ett snabbt lager smink och sätter upp håret i en tofs. Sedan går jag ut från toaletten.

 

När jag ser vilka som är där fryser jag till is. Jag kan inte riktigt fatta det. Hans små ben börjar springa fram till mig och jag lyfter upp honom. Jag kramar om honom hårt och håller honom så ett bra tag. Varken jag eller han vill släppa varandra. Min älskade, underbara son. Ljuset i mitt liv. Jag håller kvar honom så när jag går fram till soffan och sätter mig ner jämte min pappa. Nathaniel sätter sig i mitt knä istället och pappa lägger armen om mig.

 

”Jag är verkligen så glad att ni är här,” säger jag och vänder mig upp mot pappa som pussar mig på pannan. Han är typisk spansk och är väldigt generös med kramar och pussar. ”Detta var vad jag behövde just nu.”

”Ja, du ska vara väldigt tacksam att du har Harry. Han fixade allt,” säger pappa.

”Mamma, ja sajna dej,” säger Nathaniel. Hans uttal får mig att smälta.

”Jag har saknat dig också, Nathaniel,” säger jag och pussar honom på pannan. Jag antar att jag har fått några gener ifrån min pappa. ”Vad ska vi göra idag då?”

”Jag tänkte lämna er ensamma lite, men jag är tillbaka om sisådär två-tre timmar och då kan vi äta tillsammans eller något. Vad sägs om det?” säger pappa.
”Men pappa, inte behöver du lämna oss,” säger jag.

”Jo, men jag vill att ni ska ha lite egen tid med Nathaniel. Och så kan jag utforska staden lite,” säger han.

 

Vi säger hej då till honom och så går han. I högst tio minuter han jag vara med honom innan han lämnade oss. Men jag förstår honom faktiskt lite hur han känner. Och lite är jag glad att han lämnade också. Nu får jag ensam tid med Nathaniel och Harry. Kan det bli bättre? Harry sitter redan på sängen men lägger sig ner och ber oss komma. Så jag går dit och lägger mig med Nathaniel emellan oss.

 

Men så klart är inte Nathaniel stilla så länge. Han reser sig och kryper över sängen och klättrar ner på golvet. Han går runt och kollar runt på det mesta i rummet. Och ibland kläcker han ut sig några små ord vilket får mig och Harry att skratta. Jag hör dörren öppnas och då går Nathaniel dit. Man ser tyvärr inte dörren ifrån sängen. Som tur var ser vi fortfarande Nathaniel, bara inte dörren.

 

”Nall!” brister Nathaniel ut högt.

 

Det får mig att skratta ut högt. Hur han sa det och hans uttryck. Han sken verkligen upp. Men sedan kommer jag på vad han sa. Niall. Nathaniel syns inte längre. Han måste ha gått framåt. Jag skyndar mig dit med Harry tätt i hällarna för att se Nathaniel uppburen av Niall. Jag stannar och vänder mig leende mot Harry. Han ler han också.

 

”Glöm allt vad jag har sagt till er två,” säger Niall plötsligt. ”Hur kan jag vara arg på någon när det gäller den här sötnosen? Nathaniel var det va?” Harry kommer fram och lägger armarna om mig och vi ler stolt mot dem. ”Han är ju helt underbar.”

”Vad var det jag sa hela tiden?” säger Harry.

”Förlåt mig så mycket, Spence,” säger Niall ursäktande och kollar för första gången upp på oss. Hans blick är helt fast vid Nathaniel. ”Herregud, tänk att detta är din son, Harry!”

”Jag visste väl att han inte skulle kunna motstå honom,” viskar Harry i mitt öra.

”Jag ska lära dig allt jag kan, så att du inte ska bli som din mamma och pappa. Du ska bli bättre än så, du ska lära dig allt på det irländska viset,” säger Niall med ett stort leende på läpparna.


 

FYRTIO KAPITEL???? HERREGUD!!!!!! (om men räknar med kapitel noll vill säga) Och mer ska det bli. Räknar ungefär på att det ska bli 70 eller 80 kapitel, hur låter det? Wow wow, vad säger ni om Niall och Nathaniel då? Awsiiii, på tiden att Niall förlät Spencer va? Men aaaah, samtidigt som jag ville att det skulle fortsätta vara lite jobbigt mellan dem ville jag också att han skulle bli helt fast vid Nathaniel. Och ni såg ju vilket jag beslutade mig för. 

 
Vill ni ha nästa snabbare? Kommentera på då. Nästa kapitel är förövrigt redan klart. 
 
Kram! ♥
 
Ps. In och rösta på mig på http://lucyhalenews.blogg.se/2012/september/blog-awards-2012-1.html#comment under bästa novellblogg! Om jag vinner så ska jag försöka fixa ihop något här på bloggen. Ni bestämmer vad. Kan vara nästan vad som helst. Så snälla, gå in och rösta på mig! Kram på er!!!!! Ds.