”Du är Spencer Charles, va? Harrys vän?” säger Paul och jag nickar. ”Kom med in här då.”

Jag är helt stum. Paul vet verkligen vad jag heter. Jag kollar på resten av familjen när vi går igenom dörren och jag ser på pappa att han är lite sur. Jag kan lätt gissa varför. Han gillar inte när folk säger att jag heter Charles i efternamn. Jag döptes till de la Rosa som pappa och mina syskon heter. Men när mamma gifte sig med Richard och antog Charles istället ville jag också heta det. Jag bodde med mamma och jag ville inte få massa frågor i skolan varför jag inte heter likadant som min familj i efternamn. Så även om de la Rosa är mitt riktiga efternamn använder jag mig alltid av Charles för det känns helt enkelt mer jag.

Vi följer efter Paul i en lång korridor. Jag som trodde att bandet skulle vara innanför denna dörr då det stod deras namn på dörren. Men så fel man kan ha. Vi stannar utanför en dörr igen. Så många dörrar det finns här. Paul öppnar dörren och nyfiket kollar jag runt men ser ingen av killarna här heller.

Harrys point of view
Otåligt går jag fram och tillbaka. Jag vet att hon ska komma, hon skulle aldrig svika Adriana, men det är något inom mig som säger att hon inte kommer ändå. Tillslut hör jag äntligen Pauls fotsteg. Träffar man någon konstant lär man sig tillslut hur den personens fotsteg låter. Vi alla vänder oss mot därifrån vi hör honom. Louis och Zayn vet att det är Spencer som kommer medan Niall och Liam tror att det är ett fan som vann en tävling som kommer. Jag ser äntligen Spencer och brister ut i ett stort leende.

”Oh, jävlar vilken brud. En solklar nia,” säger Niall så att bara vi hör det och får Louis och Zayn att brista ut i skratt.

Medan hennes familj stannar fortsätter Spencer mot oss, eller rättare sagt mig. Jag står längst bak av oss fem så hon går först förbi Liam som hon ler åt. Sedan Niall och jag ser hur Niall vänder sig om för att kolla på hennes rumpa. Jag vill bara slå till honom. Ingen kollar så på Spencer utom jag. Sedan går hon förbi Louis och high-fivar honom. Sedan high-fivar hon Zayn. Och sedan är hon framme vid mig. Hon stannar med ansiktet fem centimeter ifrån mitt och jag nickar mot henne. Vi kysser varandra.

”Wow, Harry. Ta det lugnt. Du vet att Paul inte tillåter oss att kyssa fans sådär,” säger Niall snabbt. ”Visst Paul?” Han vänder sig mot Paul och Paul bara skrattar. ”Vad är det jag har missat här?”
”Liam och Niall, det här är Spencer. Tjejen jag har träffat på sistone,” säger jag stolt och jag ser hur Niall blir röd i hela ansiktet. ”Så jag skulle bli glad om du slutade kolla in henne, Niall.”
”Jag är ledsen, bror, jag visste ingenting”, säger Niall till sitt försvar.
”Nu vet du,” säger jag.

Spencers point of view
Jag skrattar tyst åt Harry och Niall. Men det de nyss pratade om känns helt overkligt. Att Niall kollade in mig? Det finns inga ord för det, en vild fantasi som jag och miljontals andra tjejer har. Jag går tillbaka och ställer mig jämte Adriana som hittills inte har sagt ett ord. Utan hon har bara stått och glott på dem som om hon sett ett spöke. Jag tar tag i hennes hand och så går vi närmre killarna.

”Jag tror att min lillasyster här vill ha en kram av er, inte sant?” säger jag och vänder min blick mot Adriana som blygt nickar.

Killarna fattar vinken och medan jag flyttar på mig och släpper hennes hand kommer alla fem killarna och kramar om henne så hon hamnar i mitten. När de kramats klart ser jag hur Harry har burit upp henne.

”Det var längesedan vi träffades nu, tjejen. Vad kan det ha varit? Ett år sedan?” säger Harry och Adriana nickar. ”Pedro eller Wendy, tar ni kort på mig och Adriana?”

Pappa gör som Harry säger och tar upp kameran och tar dagens första kort. När hon har tagit ett kort med Harry tar hon ett med alla. Efter det ett och ett. Och sedan är det Jonathans tur att ta kort. Jag vet att han är ett fan av dem även om han inte vågar erkänna. Han är ju kille. Han måste ju vara cool.

Även om det känns konstigt tar jag kort med alla också. Bara för att ha kort med dem även om jag nästan är säker på att jag kommer träffa dem igen. Men inte som nu. När Wendy och pappa säger att de vill ta kort börjar jag små skratta. Pinsamma föräldrar. Medan de håller på ser jag hur Louis kommer upp till mig och Harry som jag står jämte.

”Eleanor säger att hon verkligen gillade dig, Spencer. Och hon ville att jag skulle fråga om hon kunde få ditt nummer?” säger Louis.
”Ja, visst kan hon det,” svarar jag honom. ”Om du ger mig hennes nummer kan jag smsa henne nu?”
”Visst, här är det,” säger Louis och visar upp sin mobil där Eleanors nummer står.

Till Eleanor:
Hej Eleanor! Det är Spencer här, Harrys vän om du kommer ihåg mig. Alla killarna hälsar till dig och speciellt min lillasyster som säger att du är hennes största idol! Hoppas vi ses snart igen! :)

Jag får inget svar från henne så jag lägger ner min mobil igen. Vi slår oss ner på två soffor som står där inne i rummet. Efter som att vi är tio stycken, elva med Paul, så är det trångt så Harry ber mig sätta mig i hans knä och det gör jag mer än gärna.

”Adriana, vill du sitta i mitt knä? Snälla, snälla!” ber Niall. Jag ser hur Adriana lyser upp som en stol.
”Ja, jätte gärna!” säger hon och hoppar upp från där hon satt och skyndar sig över till Niall.

När vi har varit där inne i en timme måste de skynda iväg. Så vi sitter kvar här inne tills sju då Paul följer oss till våra platser. Vi får gå ut jämte scenen och det första man ser hur hela arenan är fylld med människor. Som tur var ser inte så många folk oss, men de som gör det kollar på oss i avundsjuka. Speciellt eftersom de inte vet vilka vi är. När vi kommer fram till våra platser ser Paul till att vi verkligen är på rätt och sedan lämnar han oss själva. 


Snart är konserten här! Och sedan är det inte lång tid tills Spencer berättar för Harry. Vad tror ni att det är? Gud vad kul det är att läsa era kommentarer, ni vill verkligen veta! Och jag kan inte klandra er, man blir nyfiken! Och jag tror att det är väldigt oväntat faktiskt.

Imorgon åker jag till Kalmar. Hur länge jag stannar vet jag inte faktiskt. Och inga förinställda heller. Så jag får tyvärr reta er lite och ni får inte reda på Spencers hemlighet än. Mohaha! 

Kram!

"Spence, Spence, Spence, Spence, Spence!" skriker Adriana högt. "Vakna! Du måste hjälpa mig att fixa mig inför ikväll!"

"Lilla söta gumman, vad är klockan?" säger jag sömnigt. Vad kan klockan vara? Inte mer än elva i alla fall. 

"Den är åtta," säger hon oskyldigt. 

"Konserten börjar halv åtta och vi ska vara där vid halv sex. Jag tror jag kan sova några timmar till," säger jag och då hör jag Nathaniel börja gråta. Smart drag, Adriana. Väcka honom också. "Gå och lägg dig igen så får jag försöka söva om honom. Bra att du väckte honom."

"Förlåt... Godnatt," säger hon och slinker snabbt ut från rummet igen. 

 

Jag går fram till hans spjälsäng och så bär jag upp honom där ifrån. Man ser verkligen hur trött han är så det kan inte bli så svårt och få honom att somna om igen. Jag lägger honom i min säng och visst har jag rätt. Efter två minuter har han somnat igen. Det tar inte lång tid för mig att somna heller. 

 

Nästa gång jag vaknar, vaknar jag av att Nathaniel sitter upp och håller på med mina händer i mitt ansikte. Jag känner verkligen hur jag vaknar upp med ett leende. Det är så underbart att vakna upp av honom. Han är verkligen min favorit person i hela världen. Ingen är så underbar som han. När han ser att jag har vaknat så skiner han upp i ett stort leende så att nappen ramlar ut från hans mun.

 

Jag ställer mig upp och så bär jag upp honom. Han har tagit upp sin napp och satt in den i munnen igen men jag tar den ifrån honom och kastar den i hans säng. När han är så glad behöver han ingen napp. När jag möter hans blick efter det så ler han busigt. Han är verkligen hur underbar som helst. Glad och busig för det mesta. Mysig är han också, han älskar att kramas och att ge ut pussar. Perfekt barn helt enkelt. Även om han kan vara aningen avundsjuk ibland om man skulle tillbringa för mycket tid med någon annan och inte ger han tillräckligt med uppmärksamhet, enligt honom då. 

 

Vi går ner till nedervåningen och vardagsrummet där Wendy och Adriana sitter. Vi får förklarat för oss att klockan är tio nu och att Adriana inte har sovit något sedan hon väckte oss. Men jag förstår att hon är överglad och hypad. Hon ska träffa sina största idoler idag. Jag känner till viss del som hon också. Jag ska för första gången se de på en konsert. Förut har jag total vägrat. Jag ska dessutom träffa Liam och Niall för första gången. Och så ska jag träffa Harry igen för första gången på lite mer än en vecka. Kan det bli mer perfekt?

 

Det tar inte lång tid innan pappa och Jonathan kommer ner. Då går vi alla och äter en gemensam frukost. Det blir pannkakor med chokladbitar i. En godare, och onyttigare, frukost än vanligt och det bara för att vi ska se One Direction idag. Det är Adriana som har bestämt att idag ska allt vara så bra som möjligt. Allt ska vara bättre än vanligt. Småtjejer är roliga dem.

 

Efter frukost går vi och sätter oss vid soffan igen och tar det lugnt innan vi ska börja göra i ordning oss. Men nu när vi är ett steg närmare konserten är Adriana mer nervös än någonsin. Hon kan verkligen inte sitta stilla. Vilket irriterar både pappa och Wendy så de både ryter till några gånger på henne. Hon tar det lugnt några minuter efter det men sedan går hon tillbaka till sitt nervösa jag igen. 

 

Jag hör hur min mobil vibrerar till och ser att det är Twitter. Så jag går in på Twitter och ser att Maisy har nämnt mig i en Tweet. "Idag ska världens bästa syster @spencercharles_ se 1D live i NYC!! Så avundsjuk men så glad för hennes skull. Ha det bäst älskling!! xxx" Jag ler åt hennes Tweet och sedan börjar jag undra varför hon är uppe så här tidigt. Klockan är bara åtta i London nu. Sedan kommer jag på att hon jobbar idag. "Woo! Ska jag! Ha det bäst på jobbet babe! Saknar dig i massor! xxx" 

 

När klockan blivit halv tre går jag äntligen med på att börja fixa i ordning Adriana efter tjat sedan jag gick upp. Även om hon bara är tio år har Wendy gått med på att hon ska få ha smink på sig dagen till ära. Men inte för mycket var hon väldigt fast vid. Så jag tar med min sminkväska in till Adrianas rum. Det rummet är verkligen en flickas dröm rum. Rosa tapeter, stor säng med sänghimmel och så klart, en stor signerad plansch på One Direction. 

 

Jag börjar sminka henne och börjar med att ge henne en lätt ögonskugga. Guldig eftersom att det passar hennes kläder bäst. Sedan får hon bara lite maskara och läppglans och sedan tycker jag att det räcker. Och efter det plattar jag hennes åh så lockiga hår. Tillskillnad från mitt tråkiga platta hår han hon riktigt fina lockar. Men hon ville så gärna ha platt hår idag så jag gick med på att platta det. 

 

Eftersom att hon har så mycket hår tar det en timme att platta håret. Så när jag är klar med henne är klockan fyra. Då hoppar jag in i duschen för att duscha av mig. Efter det fönar jag mitt hår och plattar till så att topparna är spikraka vilket de annars inte är. När jag är klar med det börjar jag sminka mig. Enkel sminkning får det bli idag.


Jag bestämmer mig tillslut för att ta på mig samma kläder jag hade på min och Harrys dejt. Dels för att det är det enda riktigt uppklädda jag har med mig och för att det helt enkelt är snyggt och att jag gillar den outfiten väldigt mycket. Det är en av mina favoriter. När jag är klar är klockan fem vilket innebär att vi måste åka så fort barnvakten är här. Barnvakten ska passa Nathaniel eftersom han är för liten för att gå på en konsert.

Fem över fem kommer barnvakten och vi säger hej då till Nathaniel och sedan bär jag, pappa, Wendy, Adriana och Jonathan oss av mot konserten. Fast först ska vi träffa bandet. Jag ska alltså snart träffa Liam och Niall som Harrys ”tjej”. Inte flickvän för dit har vi inte kommit än. Och innan dess måste jag prata med honom och se om han fortfarande vill veta av mig. Men idag kan jag inte göra det. Vi måste vara själva.

Vid prick en minut i halv sex är vi framme vid dörren där vi har blivit ombedda att gå till. Jag kan känna hur avundsjukt alla i kön tittar på oss. Jag går fram till en vakt som står där och berättar vem jag är. Då släpper han in oss och där är en annan vakt som guidar oss till en annan dörr. Där lämnar han oss och går.

På dörren står det ”One Direction”. Jag knackar på och det tar inte lång tid innan Paul öppnar. Som det stora fan jag verkligen är känner jag så klart igen honom från alla videos och bilder. Han verkar också känna igen mig, jag gissar på att Harry har visat en bild på mig så att ingen lurar sig in, för han ler stort mot mig. 


Ja, nu ska hon träffa Harry. Men jag kan säga er att hon kommer inte berätta det där. Den här dagen kommer ha fem delar. Denna som är 1/5, 2/5 som är när de träffas före, 3/5 som är konserten, 4/5 när Harry får reda på det och så 5/5 när de pratar om det. Låter det bra? Jag tycker det! 

Kommentera som galningar så får ni nästa kapitel ikväll/inatt! Lovade ju som sagt två kapitel igår men det får bli idag istället! ;)

 

Idag är dagen jag ska till New York. Ingen som har träffat mig idag kan neka till att jag inte gått runt med ett leende på läpparna hela dagen. Om mindre än 24 timmar får jag träffa min familj igen.

 

”Jag kommer sakna dig syster!” säger Maisy och kramar om mig. ”Var inte borta för länge nu och glöm inte bort oss här hemma.”

”Mase, som om jag inte kommer sakna dig mer!” säger jag

 

Vi kramar hårt om varandra ett bra tag och sedan kramar jag om mamma och Richard. Och sedan är det dags för mig att gå på planet. Först så lägger jag upp mitt handbagage i luckan över stolarna och sedan sätter jag mig ner. Jag är först att sätta mig på min rad så jag har inte fått se mina grannar än. Som tur var sitter jag längst in och inte i mitten. Jag skulle aldrig klarar av att sitta mellan två främlingar i flera timmar.

 

Det tar inte lång tid innan min granne kommer och sätter sig jämte mig. Det är en tjej och jag gissar att hon är lika gammal som mig. Kanske ett år yngre. Hon har blont hår och stora bruna ögon. Hon är riktigt söt faktiskt.

 

”Hej, jag är Nadia,” säger hon och ger av ett stort leende.

”Jag heter Spencer,” säger jag och ger av ett minst lika stort leende.

”7 timmars flygtur framför oss nu, hur känns det?” säger Nadia.

”Nja, lite surt men jag är van. Min familj bor där så jag flyger över lite titt som tätt,” säger jag.

”Åh! Det är min första gång. Jag är riktigt nervös, jag har aldrig flugit själv innan,” säger Nadia.

 

Vi kommer överens väldigt bra. Under hela flygturen pratar vi med varandra om allt möjligt. Jag frågar henne så klart om hon är ett fan av One Direction. Bara för att liksom. Och som tur är vet hon inte vilka de är. Eller hon har så klart hört namnet men vet inget mer än det. Vi kommer så bra överens att vi till och med ger varandra sina nummer så vi kan höras av när vi är tillbaka i London igen.

 

Jag stiger ur planet och tillsammans med Nadia går jag mot rullbanden där väskorna kommer. Jag tar min väska och sedan får vi säga hej då till varandra för hon har inte fått sin väska än och jag vill bara ut till min familj. Jag går igenom den sista passkontrollen och sedan stannar jag där och kollar runt efter min familj. Jag hoppas att hela familjen är där i alla fall och inte bara pappa eller Wendy.

 

”Här borta, Spencer!” hör jag pappa skrika.

 

Varifrån vet jag inte riktigt så jag börjar kolla runt och ännu mer fokusera på var han är. Tillslut ser jag honom och där står hela familjen. När jag ser dem börjar jag springa mot dem och de börjar springa mot mig. Den första jag möter är min lillebror. Han är åtta år och heter Jonathan. Och som Adriana är han en kopia av pappa. Om inte mer lika pappa än vad Adriana är. Jag kramar om honom hårt och länge och det dröjer inte länge innan pappa och Adriana kommer och kramar om oss.

 

Medan Wendy, pappas fru, står en bit bort och håller Nathaniel. Han är snart två år och han är mer ljus i färgerna. Han har brunt hår och mörka gröna ögon som jag. Han är den jag är mest lik. Jag går emot dem och så tar jag Nathaniel ifrån Wendy och kramar om honom. Sedan kramar jag om Wendy också. Hon är riktigt vacker. Hon har egentligen brunt hår men nu är det färgat blont och har varit blont så länge jag kan komma ihåg. Och så har hon gröna stora ögon. Om jag ska vara ärlig är jag mer lik henne än pappa – och henne är jag inte ens släkt med.

 

Jag fortsätter bära Nathaniel och pappa och Wendy tar varsin av mina väskor och så börjar vi gå ut till bilen. Bilen är för fem personer så Nathaniel får sitta i mitt knä. Som tur var tar det inte så lång tid att köra hem utan efter fyrtio minuter är vi framme. De bor i ett radhus ganska så centralt i New York. Jag hoppar ur från bilen och ställer jag ner Nathaniel på gatan jämte Adriana som tar hand om honom och så går jag och tar en av mina väskor och bär upp. Pappa tar den andra och tillsammans går vi och ställer dem på mitt rum. Eller mitt och mitt rum. Det var mitt rum. Men sedan behövdes det ett rum till Nathaniel och eftersom att jag inte bor där så ofta fick han dela på det med mig. Eller ja vad man säger. Allt som är mitt där inne är en säng och en garderob. Så egentligen är det nog så att jag sover i hans rum.

 

Jag börjar på direkten att börja packa upp mina kläder jag har med mig och lägga in dem i min garderob. Det är mycket kläder för jag vet inte hur länge jag stannar. Men det kommer nog bli runt två veckor. Om sex dagar är konserten och då måste jag ju vara här. Då ska jag ju presenteras för Niall och Liam. Och efter det kommer jag nog stanna ett tag för att träffa Harry och sedan har jag ju inget som väntar på mig där hemma längre. Jag har ju sagt upp mig från jobbet. Plötsligt hör jag hur någon öppnar dörren bakom mig och vänder mig om för att se Adriana stå där.

 

”Spence, vill du ha hjälp?” säger hon.

”Nja, det är nog lugnt med det,” säger jag och ser hennes besvikelse i ögonen. ”Eller jo, vänta. Kom hit jag behöver nog din hjälp.”

”Är det sant att du är ihop med Harry igen? Pappa sa det till mig och jag har faktiskt inte sagt till någon!” säger hon och jag börjar småskratta lite. 'Ihop' låter så barnsligt, men hon är i och för sig bara 10 år.

”Ihop och ihop vet jag ju inte.. Vi träffas igen i alla fall och så får vi se vad det leder,” säger jag.

”Vet han om det?” säger hon och jag skakar på huvudet.


Adriana vet också om det. Och hon är hennes lillasyster på 10 år. Verkar som om alla vet om det utom lilla stackars Harry. Och så klart har jag en fråga till er, VAD tror ni att det är? Jag vill se era teorier! :)

Kommentera lika bra som på förra så blir det två inlägg imorgon. Sa att det skulle bli det en dag,  men idag kan jag tyvärr inte så det får bli imorgon isåfall :)

Kram kram! :)