Jag hör hur mamma ropar att gästerna snart är här. Jag suckar högt i önskan att hon ska höra det. Men det skulle hon förmodligen inte göra då jag är uppe på mitt rum på övervåningen och hon är nere i köket och fixar klart maten så sannolikheten är nog ganska liten. Men det skadar inte att pröva. Jag slänger mig ner i min säng och tänker på allt. Hur min bästa vän, barndoms vän men även ex snart kommer hit med sin familj. Och utöver allt så är han Harry Styles.
Jag föddes för 18 år sedan till ett ungt, upp över öronen förälskat par, mina föräldrar, Elizabeth och Pedro. Som man hör på namnen är min mamma engelsk och min pappa är spanjor, halvspanjor, men jag föddes i Paris där de båda studerade konst. De var riktigt kära, men bara några år för när jag var 5 år skiljdes de och pappa stack iväg med någon ung amerikanska till New York som han fortfarande är gift med. Mamma orkade inte ta hand om mig själv i den hektiska staden Paris så hon flyttade hem till sin hemstad Holmes Chapel där hela hennes tidigare liv fanns. Hennes bästa vän, Anne, familj och så hittade hon en ny man i sitt liv, Richard Charles, och då de gifte sig fick jag inte bara en ny fadersfigur utan även en syster, Maisy, i min egna ålder. Hon blev så gott som en riktig syster och är en av mina bästa vänner.
Då mamma och Anne, Harrys mamma, är bästa vänner umgicks de varenda dag, dels för att jag och Harry skulle gå umgås med varandra och för att de ville att vi skulle bli tillsammans även om vi bara var 5 år. Men sagt och gjort, vi blev tillsammans som 5 åringar även om man mer kanske kan kalla det för bästa vänner, men vi höll ihop i vått och torrt. Sedan en mörk februarikväll fick jag reda på en sak och jag stack till min pappa i New York och bodde där i ett halv år. Det var såklart det som tog slut på vår relation och sedan när jag kom tillbaka till England hade Harry redan åkt iväg till X-Factor. Vi förblev vänner men vi blev aldrig ett par igen. Jag saknar honom otroligt, han var ju ändå min pojkvän i hela 11 år. Men jag vet inte om jag skulle klara av att bli tillsammans med honom igen, det finns så mycket mellan oss som är oklart. Och sedan är han ju världskändis.
Jag väcks ur mina drömmar av att det knackar på dörren och in kommer Maisy. Hon har tagit på sig en svartklänning som slutar på låren och har armar till armbågarna. Hennes blonda hår har hon gjort mittbena på och gjort så det ser ut som om hon har lite självfall. Hon ser hur vacker ut som helst till skillnad från mig. Jag har tagit på mig ett par byxor som är vida längst ner, en svart armlös skjorta med blommigt tryck och ett diadem för att göra håret lite roligare. Hon lyckas alltid se så naturligt vacker ut utan att hon behöver göra något, jag däremot behöver stå framför speglen länge för att lyckas.
”Ska du inte täcka för hyllan nu när han är här?” säger Maisy
Hon syftar på min One Direction hylla. Och ska jag vara ärlig är jag ett riktigt stort fan av dem. Det största om det är möjligt. Såklart tänker jag inte på min Harry och 1D-Harry på samma sätt. 1D-Harry är perfekt, medan min Harry inte är det. Jag älskar allt som har med One Direction att göra och om jag någonsin skulle träffa dem, inte Harry då, skulle jag fangirla som vem som helst. Även om jag har haft chansen att träffa dem flera gånger då de har varit här, har jag aldrig tagit den. Jag vill inte bli känd som Harrys ex i deras ögon utan som vem som helst. Maisy däremot som minst sagt är ett lika stort fan som jag har träffat de flera gånger när de har varit här. Hon berättar alltid om hur underbara de är och för varje gång vill jag bara träffa dem mer, men det är som om något tar stopp hos mig och säger att jag inte ska det. Ännu en gång blir jag väckt av Maisy ur mina drömmar, denna gången slår hon till mig på axeln. Hon säger att de är här så vi skyndar oss ner.
Jag möts först av Gemma som har kommit hem från Manchester. Jag kramar om henne länge då jag har saknat henne otroligt mycket, hon är som en syster till mig och det är jobbigt att hon flyttat till Manchester och jag saknar att ha henne här. Sedan kommer Anne och så kramar jag om henne också. Sedan är där Robin, Harrys styvfar, som jag kramar om. Honom har jag heller inte sätt på ett tag, då jag inte hängt med mamma hem till Anne på ett tag. Och sedan är det bara en kvar, Harry. Han står längre bort i rummet och ler lurigt åt mig sedan slår han upp armarna och jag gör likadant och så springer vi och möts i en kram. Vi kramas om länge och hårt. Ingen vill egentligen släppa taget om den andra men vi slutar tillslut när de säger att vi ska gå in och sätta oss vid bordet.
”Det kommer snart bli dem igen, bara vänta och se, Anne.”
Jag hur mamma viskar till Anne men jag låtsas om som om ingenting. Vi sätter oss vid bordet och jag kollar ner på maten som står framför mig. Jag kollar med en äcklad min på det och sedan kollar jag upp av att jag känner hur någon stirrar på mig. Det är Harry som sitter mitt emot mig med världens största smile och bara skrattar åt mig. Han känner mig för bra, ibland för bra, och kommer såklart ihåg att den här maten inte alls är min smak av mat. Jag ser hur han tar blicken från mig och kollar på något han håller på med under bordet. När han kollar upp igen plingar det till i min mobil. Jag tar upp mobilen och såklart är det ett sms från honom.
”Du gillar maten va? Du kanske vill ha min tallrik också? Haha! Ska jag köra dig till Subway senare?”
Jag trycker ner smset och så lägger jag ner mobilen i fickan igen och så kollar jag upp igen. Jag möts återigen av Harrys blick och som svar på smset nickar jag till honom. Jag pillar lite i maten men de mesta lägger jag i smyg under bordet så vår hund, Lucy, kan få äta det istället. Men jag lämnar såklart lite mat på tallriken så min mamma inte ska tro att det har hänt något riktigt tokigt med mig som att jag börjat gilla den här maten. Och får för sig att börja servera den ännu mer ofta än när vi har gäster. Sedan blir det efterrätt och det är en jordgubbscheesecake. Och sockertokig som jag är är jag den första att äta upp den.
När vi alla ätit upp drar Gemma iväg för hon ska och träffa några vänner. Medan vi sitter kvar och pratar lite med våra föräldrar börjar min mage kurrar och då kommer Harry antagligen på att vi ska iväg. Så han reser sig upp och kollar på oss.
”Jag och Spaisy ska bara iväg på en åktur.”
Att folk aldrig kan sluta kalla mig och Maisy för Spaisy. Det var ett dåligt parnamn vi kom på i 12-årsåldern som vi tyckte folk kunde kalla oss för att vi alltid var med varandra. Det var i början svårt för folk att börja kalla oss det men sedan när det väll satt kvar där och vi nu inte längre vill det är det svårt att få folk att sluta kalla oss det. Så antagligen kommer vi alltid få stå ut med det namnet. Vi hoppar in i hans bil, jag i framsätet och Maisy sätter sig där bak. Han kör till Subway och när vi är där är jag först ute och jag ser hur han knäpper upp sitt bälte och ska öppna dörren. Då springer jag dit och ställer mig framför.
”Kan inte du vänta här? Jag vill inte vara med på internet som din nya tjej och ha massa rykten om mig.”
När jag säger det känner jag hur elakt det låter. Som om jag skäms över honom eller något. Jag ser hur besviken han blir men han stänger dörren och knäpper sitt bälte igen. Så jag och Maisy skyndar oss in till Subway och jag beställer en smörgås. När jag fått den tar jag den och sätter jag mig i bilen igen. Han kör runt en runda så jag kan äta upp innan vi åker tillbaka igen. Han säger ingenting utan sitter och surar hela vägen. Jag förstår honom, men jag vill inte ha rykten om mig. Istället sitter Maisy i baksätet och pratar på om allting med mig.
När vi tillslut kommer hem till mig igen är det nästan dags för Harry att åka på direkten. Jag säger hej då till Anne och Robin först och tar honom sist. När han ska krama mig pussar han först mig på kinden och sedan tar han in mig i en kram. Lika länge och hårt som sist. Jag känner hur han böjer sitt huvud så hans mun kommer mot mitt öra och så öppnar han sin mun för att viska något till mig.
”En vacker dag vet jag att du kommer komma tillbaka till mig. Och jag kommer stå på samma plats och vänta på dig, för jag är inte hel utan dig. Inget känns normalt längre när jag inte pratar med dig varje dag. Spencer, jag älskar dig fortfarande lika mycket som för två år sedan. Inget kommer ändra det.”
Jag känner hur jag bara vill smälta igenom jorden. Jag var inte beredd på det, inte alls faktiskt. Jag har hela tiden trott att han kommit över mig och att det bara är jag som går och tänker på honom dag ut och dag in. Men jag har haft fel hela tiden. När jag inte svarar honom så släpper han mig och då kommer mamma och lägger armen runt mina axlar.
”Harry, du får ju visa Spencer runt i London nu när hon flyttar dit. Du kan la staden utan och innan gissar jag på,” säger mamma
”Ska du flytta dit?” säger han, jag nickar skamset på huvudet. Jag ville inte låta som ett galet ex som förföljer sitt nu kända ex. ”Det gör jag mer än gärna.”
