Det där är då David. Inte som ni trodde han skulle se ut va? Inte en typisk homosexuell kille om man säger så. Inte heller ser han ut som den snälla och goa David som beskrivs. Lite oväntat men det gillar jag. 

OCH GLÖM INTE FÖLJA @spencercharles_ FÖR UPPDATERINGAR KRING NOVELLEN.

 

Jag öppnar ytterdörren och där står David. Jag släpper in honom och tillsammans går vi upp till Maisys rum. Det är egentligen konstigt att när vi väll tre har en egen lägenhet i våran drömstad, spenderar vi tiden hemma i Holmes Chapel. Vi klampar in på Maisys rum utan att knacka på dörren först och när vi kommer in ligger hon och sover framför en film. Vi väcker henne och sedan sätter vi oss alla i sängen och börjar prata om onödiga saker tills David avbryter oss.

 

”Det är en sak jag måste berätta för er,” säger David.
”Okej, bara berätta,” säger Maisy.
”Jag kommer inte bo lika mycket i London längre. Jag har fått ett grymt erbjudande här i Holmes Chapel som jag har bestämt mig för att ta. Men jag kommer fortfarande bo i London, bara inte lika ofta,” säger David och både jag och Maisy blir helt paffa.

 

Vi bara sitter och stirrar på honom i flera minuter utan att yttra oss. Våran gemensamma dröm som vi har planerat i flera år. Så länge jag kan minnas faktiskt och nu vill han inte längre. Men så länge han är lycklig är jag lycklig. Tydligen har han fått jobb på en hårsalong här i stan och de hade hört om honom och ville anställa honom. Så det var inte han som ansökte om jobbet. De hade sett frisyrer han har gjort på hans blogg och ville genast anställa honom. Jag förstår dem verkligen, vår lille David är grym med saxen i handen.

 

”Och när vi ändå håller på och erkänner grejer här kan jag väll säga att jag har bestämt mig för att inte börja på det där jobbet som servitris. Det är helt enkelt inte min grej och jag vet inte hur länge jag stannar i USA,” säger jag.
”Seriöst? Alla bara lämnar mig här. Tack så mycket. Glädjer mig verkligen,” säger Maisy surt.

 

Maisy är en surpuppa så enkelt är det. Hon blir sur för allting hela tiden. Så fort det inte passar henne blir hon sur. Det är en av de grejerna med henne jag verkligen inte klarar av. Jag själv blir nästan aldrig sur först men så fort hon blir sur blir jag sur på henne. Hon är fast i fem års åldern eller någonting sådant.

 

”Lägg av Maisy. Sluta vara så omogen. Vi har hittat våra drömmar på annat sätt. Vi finns fortfarande kvar bara att vi har ändrat oss lite,” säger David.

 

Där satt den. Helt rätt. Maisy ber om ursäkt och sedan säger David att han måste skynda sig hem igen. Han kom bara för att berätta detta. Så jag och Maisy går ner till nedervåningen och vardagsrummet där vi sätter oss och kollar på teve. Vi zappar runt lite men hittar inget intressant så vi stannar vid ett program om djur. Ingen av oss är intresserade av djur så värst mycket. Eller vi gillar ju hundar och katter och husdjur men inte vilddjur i Afrika som det här programmet handlar om.

 

Jag hör hur min mobil ringer från övervåningen så jag springer upp till den. Jag missar precis samtalet. Det var Harry. Han skulle säkert ringa för att säga att han är framme. Klockan är nio på kvällen så det måste vara det han ville. Jag ringer upp honom i alla fall. Men så klart är det upptaget. Så jag tar med mig min mobil och så går jag ner till Maisy igen. Precis när jag satt mig ner ringer telefonen igen. Harry så klart.

 

”Vi är framme i Philadelphia!” skriker han i luren.
”Du behöver inte skrika!” skriker jag tillbaka.
”Oj förlåt,” säger han tystare. ”Kan jag be dig om en tjänst?”

 

När han ber mig om tjänsten jag ska göra för honom brister jag ut i skratt. Han vill att jag ska gå hem till honom och hämta hans lyckokallingar och ta med dem till New York. Men jag säger såklart ja – har jag ens något val? Det är ju ändå hans lyckokallingar. Han kanske klarar några konserter utan dem men inte många om jag känner Harry rätt. Allt ska alltid vara rätt och samma som det alltid varit. Han är inte ett så stort fan av förändringar.

 

Vi lägger på och sedan går jag upp till mitt rum och sätter mig vid datorn. Jag loggar in på Twitter på direkten. Där raderar jag alla mina tweets utom den om Zayn, Louis och Eleanor. Den får vara kvar. Jag vill kunna kommunicera med Harry där. Inte med tweets, åh nej. Utan skicka DM. När jag har gjort klart det skickar jag iväg ett sms till Harry.

 

Till Harry:
Följ mig på Twitter!! @spencercharles_ heter jag :) Så vi kan DM:a. Kommer bli dyrt med sms och att ringa annars.. Puss!

 

Från Harry:
Följd! Och jag kan gärna betala din räkning. Så länge jag får höra din röst, babe. ;)

 

Det är något med honom som gör mig galen. Hur han alltid ska försöka små flörta när han vet att jag hatar det. Men samtidigt gör det att jag bara vill ha honom ännu mer.

 

Till Harry:
Näpp, glöm det. Skype, iMessage eller DM:a får det bli. Nu ska jag sova. God natt!

 

Från Harry:
Snälla, för en gång skull låt mig bjuda dig på något utan att tjafsa emot. Ring mig imorgon när du är hos mig. Saknar dig. God natt!

 

Jag vaknar upp med ett leende på läpparna. Varför vet jag inte riktigt men det gör jag ändå. Jag antar att jag drömde en underbar dröm eller något, för inte händer något speciellt idag. Jag skuttar upp från sängen och ner till köket och börjar äta frukost. När jag är mitt i frukosten kommer mamma och slår sig ner jämte mig. När jag ser henne kommer jag och tänka på tjänsten jag skulle göra för Harry. Vi bestämmer att vi ska åka dit runt två, alltså om två timmar.

 

Jag går upp till Harrys rum och jag sätter mig på sängen medan jag slår hans nummer. Han svarar inte så klart. Då kommer jag på att klockan bara är nio där och att han förmodligen sover. Jag lägger mig ner på sängen och så ringer jag honom igen. Denna gången svarar han.

 

”Är du hos mig nu eller? Vad gör du?” säger han när han svarar, inte ens ett hej eller något.
”Ligger i din säng,” svarar jag honom. ”Så var ligger dina kallingar?”
”Om jag ändå var där nu,” säger han. Åh, jag känner hur jag blir galen igen. Jag h-a-t-a-r sådant fjäsk. ”Men dem ligger högst upp i byrån.”
Jag reser mig upp och går fram till byrån, ”jahapp, okej. Och det var för svårt för att säga på sms eller?” Jag börjar leta i byrån när jag plötsligt känner en bok eller något.
”Vänta!” skriker han i luren. ”Jag skojade, näst högst upp! Stäng den lådan nu! Dem är i den näst högst!”

 

Jag svarar honom inte. Jag tar upp boken som visar sig vara en dagbok och går och sätter mig i sängen. Jag vet att det är fel men när jag såg att det står 2010 med stora bokstäver på känner jag hur jag ett sug inom mig som bara vill läsa. Jag måste. Ingen säger något i luren, men jag vet att han är kvar för jag hör hur han andas.

 

”D-d-du, hittade den va?” säger han tillslut.
Jag nickar till svars. Sedan kommer jag på att han inte ser mig, ”ja. Jag antar det.”

 

Och med det lägger han på. Han vet mycket väll att jag kommer läsa. Han vet att jag är för nyfiken för att låta bli. Jag vet mycket väll att han inte vill att jag ska göra det, men jag vill. Jag måste. Jag slår upp första sidan.

 

 

25 april 2010
Jag vet inte om jag klarar mer. Jag hatar New York. Varför finns du? Varför? Du tog slut på vårt förhållande. Varför?
Igår fick jag ett email om att du ville göra slut. Du kunde inte ens ringa, inte ens fick jag höra din röst! Jag har inte hört den sedan du åkte!

 

27 april 2010
Jag kan inte fatta det. Det känns som om jag förlorat mig själv. Kan jag bara få en anledning? Inte ens en jävla anledning! Det enda du skrev var "Det är slut mellan oss, jag är ledsen." Har du träffat någon bättre? Blev du trött på mig? Var jag för efter när jag smsade dig varje dag? Om jag bara kunde få ett svar skulle allt vara så mycket enklare.

 

30 april 2010
Grattis på födelsedagen.

 

11 maj 2010
Ingen tror på mig när jag säger att vi inte är tillsammans längre. Ingen. Jag hoppas du kunde må som jag mår varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund. Men å andra sidan inte. Jag vill allt det bästa för dig. Jag älskar dig. Jag saknar dig så att det gör ont. Varför tog du med dig det enda som någonsin gjort mig lycklig?

 

Jag bläddrar fram i hopp om att få läsa om en lite gladare Harry.

 

24 juli 2010
Igår var jag glad på riktigt för första gången på riktigt sedan du stack. Jag har fyra nya kompisar. De vet ingenting om dig. Jag ska börja om nu.

 

31 juli 2010
Det var lättare sagt än gjort. De märker att något tynger ner mig. Det har gått 5 månader sedan du åkte. 3 månader sedan du gjorde slut. Jag har inte kommit över det än. Jag kommer inte komma över det.

 

Jag småsluddrar igenom massor av sidor. Flera sidor är bara täckt av massor av ”Jag saknar dig!” medan på andra sidor är det bilder på oss två eller en låttext. Allt i boken är om mig och honom.

 

4 september 2010
Första gången jag såg dig igår. Inte för att du vet om det. När jag kommer över med min familj till dig gömmer du dig på ditt rum. Och inte följer du med Bethy hem till oss längre. VAD får du ut av att ignorera mig? Prata med mig åtminstone. Snälla.

 

Jag bläddrar fram igen. Till sista sidan.

 

7 november 2010
Efter varje framförande önskar jag att jag ska ha fått ett sms från dig där det står ”Jag är stolt över dig.” Jag vill bara att du ska vara stolt över mig. Du är den enda jag vill ska vara stolt över mig. Hade det inte varit för dig hade jag aldrig varit här. Snälla, säg bara att du är stolt över mig.

 

10 november 2010
En dag när jag har samlat mod till mig ska jag skicka denna bok till dig. Så ska du få veta hur jag känt under detta år.
Jag älskar dig Spencer Elizabeth de la Rosa Charles.

 

Även om jag vill läsa allt i hela boken, kan jag inte. Jag bara kan inte. Tårarna sprutar och jag kan inte se riktigt. Om han bara visste. Om han bara visste hur jag kände. Om han bara visste hur mycket jag har ångrat det. Om han bara visste.

 

Till Harry:
Tror du att det var lätt för mig? Tror du verkligen det? Jag kan säga att det var det inte. Vill du se min dagbok från den tiden?

 

Från Harry:
Nu vet du hur jag mådde i alla fall. Blev visst sms och samtal ändå. Guess who's paying your bill next month! ;) xx

 

När jag läser hans sms skrattar jag till. Jag är glad att han inte blev sur utan han är kvar som gamla goa Harry. Min Harry.

---

Detta kapitlet är dubbelt så långt som ett vanligt. Wooooo!! Men så är det ju för "dagboken" tog stor plats. 

Harry mådde skit när Spencer gjorde slut. Det är en sak som är säker. Nu vet hon om det. Även om kanske redan haft sina aningar, men nu vet hon på riktigt. Kommer det påverka deras förhållande? Till det bättre eller sämre? 

Alltså nu på det här kapitlet vill jag meeeeeer än gärna veta vad ni tycker om det. SKULLE BLI SÅ GLAD OM NI TOG ER TID OCH KOMMENTERADE. Varje kommentar gör mig super glad. Kommer ni kommentera extra bra här kommer det komma upp två kapitel en dag!! 

Kram!