Idag är dagen jag ska till New York. Ingen som har träffat mig idag kan neka till att jag inte gått runt med ett leende på läpparna hela dagen. Om mindre än 24 timmar får jag träffa min familj igen.

 

”Jag kommer sakna dig syster!” säger Maisy och kramar om mig. ”Var inte borta för länge nu och glöm inte bort oss här hemma.”

”Mase, som om jag inte kommer sakna dig mer!” säger jag

 

Vi kramar hårt om varandra ett bra tag och sedan kramar jag om mamma och Richard. Och sedan är det dags för mig att gå på planet. Först så lägger jag upp mitt handbagage i luckan över stolarna och sedan sätter jag mig ner. Jag är först att sätta mig på min rad så jag har inte fått se mina grannar än. Som tur var sitter jag längst in och inte i mitten. Jag skulle aldrig klarar av att sitta mellan två främlingar i flera timmar.

 

Det tar inte lång tid innan min granne kommer och sätter sig jämte mig. Det är en tjej och jag gissar att hon är lika gammal som mig. Kanske ett år yngre. Hon har blont hår och stora bruna ögon. Hon är riktigt söt faktiskt.

 

”Hej, jag är Nadia,” säger hon och ger av ett stort leende.

”Jag heter Spencer,” säger jag och ger av ett minst lika stort leende.

”7 timmars flygtur framför oss nu, hur känns det?” säger Nadia.

”Nja, lite surt men jag är van. Min familj bor där så jag flyger över lite titt som tätt,” säger jag.

”Åh! Det är min första gång. Jag är riktigt nervös, jag har aldrig flugit själv innan,” säger Nadia.

 

Vi kommer överens väldigt bra. Under hela flygturen pratar vi med varandra om allt möjligt. Jag frågar henne så klart om hon är ett fan av One Direction. Bara för att liksom. Och som tur är vet hon inte vilka de är. Eller hon har så klart hört namnet men vet inget mer än det. Vi kommer så bra överens att vi till och med ger varandra sina nummer så vi kan höras av när vi är tillbaka i London igen.

 

Jag stiger ur planet och tillsammans med Nadia går jag mot rullbanden där väskorna kommer. Jag tar min väska och sedan får vi säga hej då till varandra för hon har inte fått sin väska än och jag vill bara ut till min familj. Jag går igenom den sista passkontrollen och sedan stannar jag där och kollar runt efter min familj. Jag hoppas att hela familjen är där i alla fall och inte bara pappa eller Wendy.

 

”Här borta, Spencer!” hör jag pappa skrika.

 

Varifrån vet jag inte riktigt så jag börjar kolla runt och ännu mer fokusera på var han är. Tillslut ser jag honom och där står hela familjen. När jag ser dem börjar jag springa mot dem och de börjar springa mot mig. Den första jag möter är min lillebror. Han är åtta år och heter Jonathan. Och som Adriana är han en kopia av pappa. Om inte mer lika pappa än vad Adriana är. Jag kramar om honom hårt och länge och det dröjer inte länge innan pappa och Adriana kommer och kramar om oss.

 

Medan Wendy, pappas fru, står en bit bort och håller Nathaniel. Han är snart två år och han är mer ljus i färgerna. Han har brunt hår och mörka gröna ögon som jag. Han är den jag är mest lik. Jag går emot dem och så tar jag Nathaniel ifrån Wendy och kramar om honom. Sedan kramar jag om Wendy också. Hon är riktigt vacker. Hon har egentligen brunt hår men nu är det färgat blont och har varit blont så länge jag kan komma ihåg. Och så har hon gröna stora ögon. Om jag ska vara ärlig är jag mer lik henne än pappa – och henne är jag inte ens släkt med.

 

Jag fortsätter bära Nathaniel och pappa och Wendy tar varsin av mina väskor och så börjar vi gå ut till bilen. Bilen är för fem personer så Nathaniel får sitta i mitt knä. Som tur var tar det inte så lång tid att köra hem utan efter fyrtio minuter är vi framme. De bor i ett radhus ganska så centralt i New York. Jag hoppar ur från bilen och ställer jag ner Nathaniel på gatan jämte Adriana som tar hand om honom och så går jag och tar en av mina väskor och bär upp. Pappa tar den andra och tillsammans går vi och ställer dem på mitt rum. Eller mitt och mitt rum. Det var mitt rum. Men sedan behövdes det ett rum till Nathaniel och eftersom att jag inte bor där så ofta fick han dela på det med mig. Eller ja vad man säger. Allt som är mitt där inne är en säng och en garderob. Så egentligen är det nog så att jag sover i hans rum.

 

Jag börjar på direkten att börja packa upp mina kläder jag har med mig och lägga in dem i min garderob. Det är mycket kläder för jag vet inte hur länge jag stannar. Men det kommer nog bli runt två veckor. Om sex dagar är konserten och då måste jag ju vara här. Då ska jag ju presenteras för Niall och Liam. Och efter det kommer jag nog stanna ett tag för att träffa Harry och sedan har jag ju inget som väntar på mig där hemma längre. Jag har ju sagt upp mig från jobbet. Plötsligt hör jag hur någon öppnar dörren bakom mig och vänder mig om för att se Adriana stå där.

 

”Spence, vill du ha hjälp?” säger hon.

”Nja, det är nog lugnt med det,” säger jag och ser hennes besvikelse i ögonen. ”Eller jo, vänta. Kom hit jag behöver nog din hjälp.”

”Är det sant att du är ihop med Harry igen? Pappa sa det till mig och jag har faktiskt inte sagt till någon!” säger hon och jag börjar småskratta lite. 'Ihop' låter så barnsligt, men hon är i och för sig bara 10 år.

”Ihop och ihop vet jag ju inte.. Vi träffas igen i alla fall och så får vi se vad det leder,” säger jag.

”Vet han om det?” säger hon och jag skakar på huvudet.

---

Adriana vet också om det. Och hon är hennes lillasyster på 10 år. Verkar som om alla vet om det utom lilla stackars Harry. Och så klart har jag en fråga till er, VAD tror ni att det är? Jag vill se era teorier! :)

Kommentera lika bra som på förra så blir det två inlägg imorgon. Sa att det skulle bli det en dag,  men idag kan jag tyvärr inte så det får bli imorgon isåfall :)

Kram kram! :)