Jag lägger på ett sista lager av ett nude-färgat läppstift på läpparna och sedan är jag klar. Jag ska iväg med min familj till Annes hem där det är en slags hej då-fest för Harry. Imorgon kväll åker han som sagt iväg till USA för flera veckor. Så han ville ha en hej då-fest för hans släkt, så ikväll är det det som står på schemat. Inte för att vi är släkt med dem på riktigt, men på ett sätt tillhör vi den ändå. Vi är alltid med när de har släktträffar så vi är bjudna idag också.

 

På mig har jag ett par svarta jeans, en svart linne och för att piffa upp outfiten har jag tagit på mig en slags kofta som är hudfärgad med fjärilar i olika slags färger på sig. På fötterna har jag tagit på mig ett par allt för höga klackskor men jag har packat ner ett par vanliga Converse i väskan om det skulle bli för jobbigt att gå runt i dem hela kvällen.

 

”Spencer, skynda dig nu! Vi åker om fem minuter högst så kom ner nu,” ropar mamma från nedervåningen.

 

Jag tar upp min väska från sängen och blir förvånad över hur tung den är. Jag har bara packat ner sovkläder, nya kläder inför imorgon och tandborste utöver skorna. Harry frågade om jag ville stanna över natten där så jag var där när han lämnade för att åka ner till London och så klart sa jag ja. Inte vill jag missa så att jag kan dra ut på hej då:et, även om det är för bara några timmar.

 

Det knackas på min dörr och förvånad tittar jag upp. Så klart är det Maisy. Hon ber mig skynda mig men jag är redan klar så jag går bara upp till henne och så går vi tillsammans ner till våra föräldrar. Eller min mamma och hennes pappa. Men Maisy har alltid kallat min mamma för mamma och jag brukar kalla Richard för pappa jag också. Richard är som en riktig pappa för mig även om jag har en riktig pappa, vilket Maisy inte har. En levande mamma alltså. Hon dog när Maisy bara var ett halvt år så mamma är den enda mamman hon någonsin känt till.

 

”Hoppa in i bilen med er nu, ungar. Vi är redan sena som det är,” klagar mamma.

”Jag tror nog både Anne och Robin är vana vid att vi är sena. Harry också för den delen. Så du behöver inte oroa dig,” svarar jag henne.

 

Maisy och Richard nickar instämmande och vi hoppar in i bilen. Jag sätter mig fram med Richard som kör. Vi har våra givna platser i bilen. Richard kör utom de få, väldigt sällsynta gånger mamma gör det, jag sitter fram, åksjuk som jag är, bakom mig sitter Maisy och bakom Richard sitter mamma.

 

Vi kommer fram sist, som vanligt, och får ett glatt välkomnade av Anne. Hon kramar om oss alla som om vi inte setts på flera veckor när det i verkliga fallet var igår vi sågs sist när vi var här och hjälpte henne förbereda.

 

Vi hänger av oss jackorna och jag skyndar mig upp på övervåningen till Harrys rum för att lämna min väska. Där uppe möter jag Ella, Harrys kusin, och kramar om henne. Jag har faktiskt saknat henne. Speciellt hennes humor. Hon är en av de roligaste men samtidigt galnaste personer jag känner så det är inte konstigt att man saknar henne. Men hon ursäktar sig snabbt att hon måste gå iväg för att besöka toaletten, det hon kom upp för, så jag går ner igen.

 

Jag går igenom huset och så går jag ut på baksidan där alla är och börjar samtala med lite folk. Det tar ett tag tills jag ser Harry och när jag ser honom går jag mot honom på direkten. När jag är tre meter ifrån mig ser han mig och skiner upp i ett stort leende. Han reser sig från stolen han satt på och kommer fram och möter mig i en kram och en puss på kinden. Han lutar sig mot mitt öra och börjar viska något obegripligt som jag inte förstår ett smack av.

 

”Öh, jag hörde ingenting. Säg igen,” säger jag tyst till honom.

”Du och din hörsel,” klagar han på skoj. ”Jag har inte berättat för mamma än, har du berättat för Bethy?”

 

Jag skakar på huvudet. Så varken mamma eller Anne vet om mig och Harry än. Att vi dejtar igen. Vi går och sätter oss vid stolarna där Harry satt tidigare och pratar om allt som har hänt sedan vi sågs sist. Vilket var igår kväll. Ganska snart kommer Ella och slår sig ner jämte oss och börjar underhålla oss. Så fort hon börjar prata börjar jag skratta. Ingen kan underhålla någon så bra som hon kan. Jag skrattar så tårarna sprutar och Harry likaså. En sak är säker och det är att det inte får ta lika lång tid tills jag träffar henne nästa gång.

 

Jag slår mig ner vid bordet för andra gången ikväll. Nu för efterrätten. Jordgubbar vi får doppa i choklad. Jag gissar på att Harry har valt den efterrätten då det är en av hans favoriter. När vi börjat äta och är mitt i efterrätten slår Harry till med skeden på sitt glas. Han har redan hållit sitt tal så frågan är vad han ska säga nu. Han reser sig sakta upp samtidigt som han har allas blickar på sig. Han harklar sig och sedan börjar han prata.

 

”Jo, det är så att det är något jag vill berätta för er alla här,” börjar han. ”Jag har börjat träffa en tjej.” Han kollar på mig och så gör resten av folket vid bordet. Inte menar han att han ska berätta om oss nu? Inte så att jag skäms för folket här, alla är som familj till mig. Men det är hans hej då-fest, den ska handla om honom, inte mig. ”Och ni alla vet vem hon är. Jag hoppas ni ska bli glada för vår skull och att ni tycker att det är ett bra beslut vi har tagit.” Han pausar igen, men nu kollar han på Anne och mamma som sitter jämte varandra istället. ”Och jag tror att ni, mamma och Bethy, kommer gilla det mest av alla. Det är nämligen så att tjejen är ingen mindre än Spencer Charles.”

 

Alla börjar applådera. Jag vet inte varför men det gör dem. Mamma och Anne kommer till och med fram och kramar om oss. Jag ser att de båda två har tårar i ögonen. Lite överdrivet om jag får säga det själv. Det är inte så att vi ska gifta oss, vi har bara bestämt oss för att försöka igen. Vi är inte ens ett par. Inte än i alla fall.

 

”Men det är fortfarande hemligt. Det är bara ni och ett fåtal till som hittills vet om det och vi vill gärna fortsätta så,” fortsätter Harry.

 

Han sätter sig ner och när han har gjort det kramar han om min hand hårt under bordet. Under hela efterrätten hör och ser jag hur alla pratar om oss. Folk som kollar på oss och när man kollar mot dem vänder de snabbt bort sina blickar. Det känns verkligen konstigt.

 

Och om det är så här det kommer vara när man går ute på stan längre fram, vet jag inte om jag vill det. Jag är ingen människa som gillar uppmärksamhet. Jag gillar att ha det lugnt och vara för mig själv. Även om jag under hela uppväxten har varit en av de populära, om man nu får säga så om sig själv, har jag aldrig gillat att få folks blickar riktade mot en och att massa pratar om en så fort det hänt något. Så jag har alltid försökt vara alla till lags och inte bråka med någon så man inte får höra skit om sig själv.

 

Men det kommer ändras rejält, om jag vill fortsätta träffa Harry.

---

Jag är hemma från Kroatien nu! Och jag är hemma i 10 dagar till då jag drar mig ner till Kalmar för några dagar. Tills dess ska jag försöka ha uppdateringen på topp. 

 

Och nu vill jag be er om hjälp. Nu är det så att många av de bloggar jag läser (novellbloggar) har lagt av eller uppdaterar dåligt (som jag). Så jag vill ha tips om nya jag kan läsa, med bra uppdatering och som är intressanta. 

Kram på er!