Jag slår mig ner vid matbordet där Anne och Gemma redan sitter och har börjat äta frukost. Robin är och hjälper Harry hitta ytterligare en till resväska. Jag nafsar åt mig en macka och börjar bre den med smör. Jag kollar runt vad det finns för olika pålägg och bestämmer mig tillslut efter lite velande för apelsinmarmelad. Jag häller upp ett glas äppeljuice till det.

 

”Så vi hörde att du ska hälsa på Harry i New York. Ska du bara dit för hans skull?” frågar Gemma mig.

”Eh, nej. Eller alltså, pappa gav mig en biljett till honom när Harry också var hos mig och då såg han att det var under samma dagar han var i New York så hela familjen ska på hans konsert,” säger jag och jag känner hur båda två kollar förvånat på mig.

”Hela familjen?” säger Anne och betonar hela väldigt mycket.

”Nej, nej, nej. Bara pappa, Wendy och mina syskon,” säger jag.

 

Ganska snabbt efter det kommer Harry och Robin in i köket och jag hoppas verkligen att de inte hörde vad vi pratade om. I alla fall inte Harry. Men han nämner inget så jag antar att han inte har hört något. Vi äter alla frukost i lugn och frid tills vi inser vad klockan är. Harry ska åka om en timme och är inte klar än. Så vi hoppar upp och alla går upp till hans rum där vi hjälper honom packa.

 

”Du kan inte mena att du ska ha med dig den här tröjan?” säger Gemma och Harry vänder sin blick mot henne och kollar konstigt på henne. ”Det är en av de fulaste tröjor jag någonsin sätt. Släng den, snälla!”

 

Tio minuter innan han ska åka är vi klara med hans packning. Han säger hej då till sin familj medan jag sätter mig i bilen så länge. När han har sagt hej då skuttar han in i bilen och så ska han köra hem mig så vi kan säga hej då. Men han kör åt helt fel hål.

 

”Var ska du?” frågar jag honom nyfiket.

”Du får se,” svarar han mig.

 

Han kör österut, mot skolan vi gick på när vi var små. Och jag börjar ana var vi ska. Han stannar inte långt efter att jag frågade honom och han leder mig in i en skog. Och visst har jag rätt, han tar oss till ett ställe vi spenderade mycket tid i när vi var små. Stället ser likadant ut som när vi var små och har inte ändrat sig någonting.

 

”Att du kommer ihåg det här stället. Vilka minnen det väcker upp,” säger jag i förtjusning.

”Hur kan jag inte? Det var här du sa adjö,” säger han och vänder bort blicken.

”Ju-, just det ja,” säger jag kort.

”Men nu ska vi inte prata om det,” säger han och vänder tillbaka blicken mot mig. ”Vi är tillbaka och jag är gladare än någonsin.”

”Jag också,” säger jag och närmar mig honom.

 

Jag lägger mina armar runt hans hals och han sätter sina händer på mina höfter. Sedan trycker jag mina läppar hårt mot hans. Tungor blir snabbt inblandade. Sådan här passionerad kyss har vi inte haft på länge. Rättare sagt inte sedan den 12 februari 2010. Men den avbryts fort av att Harry harklar sig. Jag kollar upp rakt in i hans ögon med en besvikelse i min blick.

 

”Äh, vad fan. En kvart hit och dit,” säger han och pressar sina läppar mot mig igen.

 

Jag hoppar ut från bilen och förvånande nog gör Harry likadant. Han följer mig till dörren och om han hade varit en vanlig kille hade vi sagt hej då innan jag öppnar dörren. Men nu är han inte det så han följer mig in och stänger dörren om oss. Som tur var är inte någon hemma.

 

”Vi måste lova varandra en sak,” säger Harry och jag kollar allvarligt på honom. ”Vi måste höra av oss varje dag till varandra. Ett sms, ett meddelande på Facebook, ringa en ton bara det är något så man vet att den andra mår bra. Det får inte ta slut igen. Jag klarar inte av det.”

”Jag lovar. Det kommer ju bli lite svårt med tidsskillnader men vi måste skypa också. Jag måste få se ditt ansikte lite då och då,” säger jag.

”Deal. Men nu måste jag verkligen åka. Vi ses om en vecka. Ha det bäst,” säger Harry och ger mig en snabb puss på munnen.

 

Han lämnar mig sedan och jag går upp på mitt rum. Jag loggar in på Facebook och det tar inte lång tid innan chatten ploppar upp. Det är Gemma som skriver och frågar om jag vill hänga med till Starbucks med henne. Jag säger så klart ja och sedan är jag på väg. Vädret är mycket kyligare än igår så jag är tvungen att ta på mig en jacka även om det är mitten av Juli och sedan börjar jag gå.

 

Jag kommer fram efter en kvart och går in och letar efter Gemma. Där sitter hon längst in i ett hörn och vinkar till mig. Jag skyndar mig dit. Jag slår mig ner på stolen mittemot henne men vi reser oss ganska snabbt för att gå och köpa fika. Jag beställer mitt först och sedan beställer Gemma sitt och så betalar jag för båda. Även om Gemma protesterar insisterar jag på att göra det. Som ett tack för att hon är den hon är.

 

”Så är det för någon speciell anledning du ville träffa mig?” säger jag när vi satt oss ner igen. Mest på skoj men med hennes blick verkar det som om hon tror att jag är allvarlig.

”Jo, alltså..” börjar hon. ”Du vet att du är som en syster för mig och jag vill dig all lycka i världen, inte sant?” Jag nickar. Klart jag vet, jag känner det samma om henne. ”Men Harry är ändå min bror. Mitt kött och blod. Och även om du inte tycker eller tror det, vet jag att han klarar av sanningen nu. Du måste berätta för honom, Spencer. Annars gör jag det. Han kan inte leva i en lögn längre.”

 

Jag vet att hon har rätt. Hon har så rätt så att det inte sänt. Och han är mognare än för två år sedan. Jag vet att han klarar av sanningen. Men det är mig det är fel på. Jag vill inte att det ska vara sant. Vilket gör det hela svårare för mig att berätta för honom. Men varje dag sedan jag kom hem från New York har jag velat berätta för honom. Men för varje dag som går blir det bara svårare och svårare.

 

”Jag vet. Jag ska göra det nästa gång jag träffar honom. Jag lovar,” säger jag tillslut.

---

Hm, vad kan det vara Spencer håller undan för Harry? Nu har både hennes pappa OCH Gemma bett henne berätta något. Vad kan det vara?

För att nästa ska komma ut ska det bli minst 10 kommentarer på detta kapitlet. Ni har börjat kommentera dåligt så tycker ni kan åtminstone ta er tid och slänga in en kommentar. 

Kram! :)