Harrys point of view

Det knackar på hotelldörren så jag går dit för att öppna så jag kan se vem det är. Antagligen är det Louis eller någon annan i bandet. Jag har rätt och där står allihopa. Louis med ett stort leende, Liam fipplande med mobilen och Niall och Zayn som argumenterar om någon film.

 

”Får vi komma in?” säger Louis.

 

Jag nickar och sedan vänder jag mig om och går och slänger mig på sängen. Jag landar med huvudet rakt ner i sängen och ligger kvar så. Det tar inte lång tid innan jag känner hur dem också slänger sig i sängen. Jag vänder mig och lägger mig på ryggen istället. Liam håller fortfarande på med sin mobil, jag gissar på att han smsar med Danielle eller twittrar till fansen. Och Niall och Zayn argumenterar fortfarande om samma film. Louis som ligger jämte mig ligger och stirrar på mig. Skrattandes slår jag till honom på armen och han slår tillbaka mig.

 

”Niall och Zayn, ni slutar hålla på om den där filmen; båda har fel ändå. Louis och Harry, lägg av attslåss; det kommer sluta med att en får ont,” säger Liam och tittar för en sekund upp från mobilen innan han slinker ner i den igen.

”Liam, titta upp från mobilen; du kommer få fyrkantiga ögon annars,” retar Louis tillbaka.

 

Liam räcker ut tungan till svars utan att titta upp ifrån mobilen. Han måste smsa Danielle. Han saknar nog henne lika mycket som jag saknar Spencer. Det är nu fyra dagar sedan jag lämnade New York så vi har inte pratat sedan dess. Det är väldigt jobbigt. Riktigt jobbigt. Jag vet inte ens om hon är kvar i New York eller om hon har åkt hem till London.

 

Jag saknar att höra hennes röst. Att bara höra henne prata på om den senaste film hon har sett eller bok hon har läst. Och så saknar jag Nate. Även om jag bara har träffat honom en gång i några timmar. Jag fastnade för honom på direkten när jag såg honom.

 

Jag har tänkt igenom allt flera gången och det enda jag har kommit fram till är att jag ska hålla Nate hemlig för fansen och median. Både för hans och min skull. Skulle han bli känd i median skulle fans börja smyga på deras hus, stanna honom för att ta kort och man vet aldrig om han skulle råka illa ut av det. Det är heller inte bra för ett barn att få så mycket uppmärksamhet och jag vill allt det bästa för honom. Och sedan vet jag inte hur han skulle påverka min karriär.

 

”Harry!” säger Niall högt. Jag vänder mig mot honom och han bara skrattar. ”Så du hörde mig nu? Jag tänkte bara säga att vi ska åka till soundchecket snart så du borde nog klä på dig.”

 

Jag lyfter huvudet för att kolla vad jag har på mig. Inte ens det kommer jag ihåg. Allt bara är som en stor klump i huvudet. Jag har på mig ett par kalsonger, ett par strumpor och ett linne. Han har rätt. Jag borde byta om. Medan de ligger kvar är går jag iväg till mina resväskor för att bestämma kläder. Jag byter om till ett par shorts och ett nytt linne eftersom att det är väldigt varmt här i Columbus, Ohio.

 

Jag går och lägger mig i sängen igen och vi börjar prata om London. Alla saknar London. Vi har än så länge varit borta i lite mer än två veckor och vi har mer än en månad kvar. Turnélivet är verkligen jobbigt men jag skulle inte ge upp det för något.

 

Plötsligt tar Liam tag i min händer, Zayn i mina ben, Louis i mitt huvud och så sätter sig Niall på mig. Jag kollar förvirrat på dem medan jag försöker dra mig ur deras grepp. Men det är lönlöst, jag är fast.

 

”Du har varit frånvarande ända sedan konserten och har inte pratat om Spencer lika mycket som vanligt. Vad är det som har hänt mellan Spencer och dig?” säger Niall och kollar strängt in i mina ögon.

”Ingenting,” säger jag lite för argt märker jag när orden redan är sagda.

”Ljug inte för oss, vi märker att något är fel,” säger Zayn. ”Du vet att du kan lita på oss. Det stannar mellan oss, vad det än är.”

”Det är inget jag vill prata om bara. Jag vill gärna hålla detta mellan mig, Spencer och våra familjer,” säger jag.

”Vi är din familj,” säger Liam.

”Vad det än är, bror, så finns vi här,” säger Louis.

”Och jag flyttar inte på mitt feta arsle förrän du har sagt vad det är,” säger Niall.

 

De tystnar och alla börjar stirra på mig ännu mer. De väntar på att jag ska säga vad det är. Jag vet att jag borde och jag vet att jag kan lita på dem. För skulle det komma ut, påverkar det inte bara mig utan dem minst lika mycket. De är som sagt min familj.

 

”Ni kommer inte ens tro på mig när jag säger det och jag själv har inte fattat det riktigt än. Men efter konserten i lördags fick jag reda på att jag har,” säger jag och pausar. ”en son.”

 

Deras ögon går från att vara normala till att bli lika stora som tallrikar på mindre en än millisekund.

---

Nu är det sagt i alla fall. Hur tror ni att de reagerar? Kommentera mycket för att snabbare få reda på det. 

Kram på er sötisar! Ni lyser verkligen upp min dag med era kommentarer! ♥♥♥