”I won't go back to him because you want me to. It's my decision.” säger jag

”Well, I knew you were gonna say that. But please, can you forgive me? Can we be friends again?” säger han

”Do you promise to not try to kiss me again?” säger jag och han nickar ivrigt. ”Then we're bestfriends.”

 

---

 

”But I gotta go again, thank you!” säger Harry

”No worries, I've missed you Hazza!” säger jag

”Good bye and promise that this won't be good bye forever.” säger Harry

”Pinky promies” säger jag och vi gör det. ”Goodbye Harry!”

 

Jag följer honom ut till dörren och sedan går han och vi säger hejdå igen och sedan lämnar han mig och jag stänger dörren om honom. Sedan går jag och sätter mig i soffan med familjen då jag ändå inte har något bättre för mig, Wilma är hos Niall, Nelly hos Liam och Victoria hos Louis. Visst kan jag alltid ringa några andra vänner jag har här, men det känns så fel när jag inte träffat dem sedan i Juni då det var senaste gången jag var här innan jag kände Zayn. Jag har såklart pratat med dem lite, men det känns fortfarande fel. Så det blir att kolla på något tråkigt teveprogram med pappa och Björn medan mamma och Åsa fixar maten.

 

”Kan du gå ner till affären, Izabella och köpa lite Cola till maten som ni kan dricka?” säger pappa

”Hm, ja visst. Något mer?” säger jag

”Ta lite chips och godis också, ta vad du vill.” säger pappa

”Jahapp, okej. Men hejdå dårå!” säger jag

 

Jag går och byter om till jeans och blus från mjukiskläder, fåfäng som jag är. Kanske därför folk säger att jag och Zayn passar ihop? Hm.. Nej, men att gå själv i mjukiskläder utomhus är inte roligt, bara om man är flera. Så jag byter om och går och tar min jacka och sedan går jag till affären. Jag tar inte den närmsta utan den som är lite längre bort då den är större och har helt enkelt godare godis. Jag kommer dit och börjar först med att ta lite olika sorters godis sedan går jag mot chipsen och tillslut går jag till läsken. Jag böjer mig ner för att ta upp en flaska och när jag ska ställa mig om och vända mig om kraschar jag in i någon.

 

”Oh sorry.” säger jag och när jag kollar upp ser jag att det är Zayn. Jag hade inte varit såhär nära honom sedan i Tisdags.. Och inte kollat honom i ögonen heller. ”Maybe I should go.” säger jag och tar min dricka och börjar gå men då tar han tag i min arm och jag vänder mig mot honom.

”Could we go for a walk? We could need to talk a bit.” säger Zayn

Jag nickar. ”Yes, we could. I'm just gonna put this stuff back so I can buy it after instead.” säger jag

”You're so lazy. I'll carry your bag instead.” säger Zayn. Åh, gentleman.

 

Vi börjar gå och jag vänder mig mot honom och har satt på sig en stor luva och kollar ner i marken. Det ser så roligt ut, som om han är en tjuv eller något så jag börjar skratta åt honom och han ler mot mig och jag tror jag ska drunkna. Hans leende är verkligen underbart. Jag betalar före honom för han skulle gå och hämta något mer och när han kommer tillbaka står jag redan utanför och väntar på honom. Vi bestämmer istället att vi ska gå hem och lämna våra påsar och träffas utanför McDonalds om en halvtimme. Jag går hem och lämnar påsen och sedan skyndar jag mig tillbaka till McDonalds och när jag har gått ett tag börjar det verkligen spöregna så jag tar på mig min luva. När jag kommer fram är han redan där och vi börjar gå, vi säger inte så mycket i början men när vi gått i 5 minuter börjar han berätta vad jag sa till honom. Det lät inte direkt som jag, jag är inte den som brukar visa mina känslor så mycket, håller liksom ganska mycket inom mig själv. Men varför skulle han ljuga? Klart det är sant.

 

”Well...” börjar jag ”That's what I'm thinking about everything.”

”Yeah I thought so.. And when you texted me the other morning I thought you knew but acted like you didn't since you don't usually are really out going with your feelings.. And then I remembered you were drunk and maybe you didn't really mean that, but you always tell the truth when you're drunk or so you did last time. So I hoped that was true.” säger Zayn

”It was and I miss you. I really miss you.” säger försiktigt

”Miss you more..” säger Zayn

”Can we be friend at least?” säger jag

”No.. No, we can't. I'm still madly in love with you and I can't make it to be friends with you when I've to act like you're my friend. I just can't.” säger Zayn

”Zayn, please... How am I supposed to make it without being able to talk with you?” säger jag

”You shouldn't have breaked up with me.” säger Zayn

”It's not our time.” säger jag

”Stop with that, not our time? Seriously? Just stop, we can make it our time.” säger Zayn

”So, I can't call you when I'm low and have a rough time?” säger jag

”Nope, I'm not gonna talk to you until you've understand that this is a big fat misstake.” säger Zayn

Mina tårar börjar rinna, inte prata med honom? Herregud. ”Oh okey..” säger jag

”I just wanna do this before we say goodbye.” säger Zayn

 

Han drar mig in till honom och börjar kyssa mig. Jag tar tag i hans krage på tröjan och drar honom närmre mig. Vi står där och kysser varandra ett bra tag till jag släpper honom och han börjar gå.

 

”I love you.” säger jag efter honom, i tron att han inte ska höra mig.

”I love you more.” säger han

 

Han vänder sig inte om när han säger det sista, utan fortsätter gå rakt fram. Jag säger inget mer och inte han heller utan jag står bara kvar där i regnet och kollar efter honom. Skulle jag låtit honom gå? Är detta rätt?

 

My whole life waiting for the right time to tell you how I feel. Know I try to tell you that I need you, here I am without you. I feel so lost but what can I do? 'Cause I know this love seems real but I don't know how to feel. We say goodbye in the pouring rain and I break down as you walk away. Stay, stay. 'Cause all my life I felt this way but I could never find the words to say. Stay, stay. Alright, everything is alright since you came along and before you I had nowhere to run to, nothing to hold on to. I came so close to giving it up and I wonder if you know how it feels to let you go? You say goodbye in the pouring rain and I break down as you walk away. Stay, stay. 'Cause all my life I felt this way but I could never find the words to say. Stay, stay. So you change your mind and say you're mine. Don't leave tonight. Stay. Say goodbye in the pouring rain and I break down as you walk away. Stay, stay. 'Cause all my life I felt this way but I could never find the words to say. Stay, stay. Stay with me, stay with me, stay with me, stay with me, stay, stay, stay, stay with me.

Det var verkligen så, låten passade in så bra. Jag kollar på klockan, redan redan 7 och jag ska äta vid halv 8 och jag har ett bra tag hem härifrån då vi har gått motsatt riktning mot min lägenhet. Men jag skyndar mig ut till vägen och lyckas haffa en taxi. Jag hoppar in och jag gråter fortfarande och taxichauffören måste höra det eller något för han tittar i backspegeln på mig hela tiden. Men han säger inget och tur är det. Jag kommer hem på 15 minuter och då går jag på direkten in till toaletten för att tvätta mig i ansiktet och ta bort mitt smink som sabbats lite och sedan går jag till mitt rum och byter om. När jag är i garderoben ser jag alla kläder som är hans så jag tar ut alla hans och slänger på golvet. När jag håller på med det kollar jag på mitt hand och ser armbandet som jag fick första veckan här i London med honom. Jag tar av mig det och lägger in det i ett skrin som står på mitt sminkbord. Kläderna som är hans tar jag och lägger i en stor påse och slänger in i vårat förråd.

 

När jag är klar med allt går jag ut och sätter mig vid matbordet för att äta även om de redan börjat äta. Jag sitter tyst och de fattar att de har hänt något så de frågar ingenting, de vet hur jag är när något jobbigt har hänt. Jag vill helst inte prata om det. Efter maten går jag in på mitt rum och lägger mig på sängen. Jag vänder mig mot sängbordet och där är ett foto på oss, jag vet inte vad som händer men jag slår till fotot och det bara flyger iväg och krossas mot väggen.

 

Jag måste ha somnat, som vanligt, för nästa gång jag kollar sitter Wilma jämte mig i sängen och stryker mig över håret. Jag behövde inte säga något, hon fattade ändå. Vi har våran connection, det räcker att man ser den andra person för att veta vad som har hänt. Efter 12 är väll det inte så konstigt när man träffat varenda dag och varit med om allt tillsammans. Jag har sån tur att ha henne, min underbara vän.

 

”Vill du prata om det?” säger Wilma och jag skakar på huvudet. ”Då behöver du inte det. Men ska vi sätta på en film eller något?”

”Ja,” börjar jag ”Hur var det att säga hejdå till Niall?”

”Du behöver inte försöka. Nu glömmer vi allt som har med killar att göra. Jag ska bara fixa här,” säger hon och kollar på den söndriga ramen. ”sedan ska jag sätta på en film.”

 

Hon går ut igen och jag ligger kvar. Jag stirrar upp i taket. Vill jag verkligen det här? Det känns jobbigare nu än första gången, för nu vet jag att han är borta på riktigt. Jag tror inte jag riktigt fattade det förut. Det känns som om jag förlorat någon, jag har ju förlorat någon men det känns som om jag förlorat någon på riktigt. Som om någon har dött.

Hon kommer tillbaka ganska snabbt och ger mig två Ben & Jerrys jag ska hålla medan hon håller på. Hon sätter igång Mean Girls och sedan kommer hon och sätter sig jämte mig och vi äter varsin glass. Vi hinner kolla på 2 filmer till innan vi somnar

 

Vi vaknar nästa morgon upp vid 3 inte så konstigt då vi inte somnade förrän vid 5, 6. Vi får börja packa våra grejer på direkten då våran taxi går till flygplatsen vid 5 och vi ska hinna äta och fixa oss innan. Jag packar inte med mig hem så mycket utan låter de mesta stanna här utom de nya kläderna och datorn såklart. Vi går och äter och sedan börjar vi fixa oss. Eller jag fixar mig inte direkt, tar på mig tights, linne och tjockiströja och sätter upp håret i en bulle. Inte vanligt mig att gå runt så.

 

Precis när jag ska ta på mina skor kommer jag på. Jag kan inte åka. Jag kan inte åka utan att det är vi igen. Vad var detta för misstag? Vadå inte rätta tiden? Allt tid med honom är rätt, jag klarar mig inte utan honom. Hur blåst får jag bli egentligen. Jag måste fixa detta. Jag kollar på klockan, den är 10 i 5. Jag skulle kunna hinna och ta en egen taxi senare. Frågan är bara om mina föräldrar skulle tillåta det.

 

”Mamma, snälla. Jag måste, verkligen måste, fixa detta innan jag åker. Jag kan inte lämna London utan att det är vi igen. Jag kan inte. Snälla låt mig, jag tar en senare taxi. Snälla.” ber jag henne.

---

Hinner hon? Eller rättare sagt, FÅR hon? I nästa kapitel kommer det komma en liten suprise också, ganska oväntad tror jag nog! Hm!!! Kommentera för snabbare :-)