Jag tar ett djupt andetag och sedan tar jag tag i soffan igen. Den har äntligen kommit och nu försöker jag och David kånka in den i vardagsrummet ifrån hallen. Och det är lättare sagt än gjort, varken Maisy eller jag är så starka så vi är inte till så stor hjälp. Men när vi byts av så går det lite bättre i alla fall. Det är i sådana här fall som man skulle ha en pappa här. Men det går tillslut och vi får in den på rätt plats. Och resultatet blir bra, riktigt bra. Nu är allt klart i lägenheten och allt börjar kännas mer verkligt.

 

Nu är det bara mitt rum jag behöver fixa. Sätta upp grejer i rummet så det blir mer hemtrevligt och packa upp alla kartonger med kläder. Jag bara skjuter upp det hela tiden och tar aldrig tag i det, för tråkigt helt enkelt. Men idag har jag bestämt mig att jag ska göra det. Så jag går in på mitt rum och när jag ser allt ångrar jag mig. Jag överdriver inte när jag säger att det är minst 15 kartonger. Men jag gör det ändå då jag vet att någon gång måste jag.

 

Jag börjar med att hänga in mina kläder. Kontrollfreak som jag är, hänger jag upp allt efter färg och sort. Bara kläderna tar en och en halv timme, men efter ett tag kommer David och hjälper mig så det går lite fortare. Och när vi har hängt in allt är verkligen allt proppfullt, jag kommer inte få in något mer alls. Så jag bestämmer mig för att rensa ut, men det blir ett jobb för en annan dag istället. För nu ska rummet bli klart.

 

Jag går ut från garderoben och börjar själv med mitt rum istället. Det första jag ser är min hylla som jag brukade ha mina One Direction saker på och bestämmer mig för att jag inte ska sätta upp den nu. Om jag och Harry kommer fortsätta att träffas kommer det kännas konstigt att jag har den uppe så jag sätter upp den utan de grejerna på.

 

Jag granskar nöjd mitt rum. Det blev bra, bättre än mitt förra i alla fall. Jag lägger mig ner i min säng lite då jag är trött, riktigt trött efter att ha jobbat så hårt. Jag måste somnat för mitt nästa minne är att jag får ett sms. Jag tar upp det och det är från ett okänt nummer. ”Hej Spencer! Det är jag, Harry. Min mobil är borta så jag smsar från Louis. Men kan jag komma till dig nu? Kram!” Jag känner hur jag fangirlar, jag har fått ett sms från Louis telefon! Jag har Louis Tomlinsons nummer!

 

”Visst! OM du tar med dig mat! ;) Kram!” Jag skickar iväg smset och sparar sedan numret. Och när jag skrivit in det under Louis Tomlinson fangirlar jag ännu mer, jag har hans nummer sparat! Miljontals tjejer vill ha hans nummer och jag är en av de få som har det. Sanslöst.

 

Harrys point of view

 

”Här får du tillbaka mobilen!” säger jag

 

Jag räcker mobilen till honom och han dyker på direkten ner i den. Jag reser mig upp för att gå och byta om till något lite bättre. Mjukisbyxor och en nipprig t-shirt är inget jag direkt vill gå ut och visa mig i. Jag byter om till ett par enkla shorts och en vit t-shirt istället. Sedan går jag ut till köket att leta efter min mobil. Den måste vara där för det var där jag såg den senast. Jag hittar den såklart på direkten och den ligger i det mest otippade stället, i frukostskålen. När jag har den och min plånbok går jag för att ta på mig skor. Då hör jag Louis komma och vänder upp blicken mot honom.

 

”Okej kom igen nu, Harry. Vem smsade du?” säger han klagande

 

Jag bara ler åt honom och vänder ner blicken igen. Jag visste att han ville ha reda på det, han är så nyfiken och det blev inte bättre av att jag lånade hans mobil för att smsa henne och sedan raderade smsen. Detta är bara för roligt.

 

”Du får reda på det först av alla när hon är redo, okej?” säger jag

 

Han kollar surt på mig men nickar ändå och går sedan iväg. Dejten var för 8 dagar sedan och sedan dess har vi i stort sätt setts varje dag. Inte för någon mer dejt, utan mer chillat hemma hos henne. Och inte så länge heller, men någon timme varje kväll. Och jag har inte sagt ett ljud om det till Louis eller någon av de andra grabbarna. Och jag ser på dem hur nyfikna de är. Men jag bygger hellre upp relationen med Spencer och får den att funka igen än att gå och skvallra för dem.

 

Jag hoppar in i bilen och sedan kör jag mot McDonalds. Det första McDonalds jag kör förbi skiter jag ens i att försöka gå in i. För många tonårstjejer för att jag ska kunna göra det snabbt och lugnt. Och om de ser att jag köper två mål istället för ett, kommer det börja massa spekulationer. Så jag kör till ett jag vet som inte brukar ha så många besökare. Jag kör till Drive Thru och så beställer jag. Två Big Mac med jordgubbsmilkshake, två cheeseburgare och lökringar får det bli. En vanlig beställning á la Harry och Spencer.

 

Jag tar emot min beställning och sedan kör jag mot Spencer. Jag tar påsarna i händerna och stänger dörren med rumpan. Sedan går jag mot hissen och hoppar in i den och den tar mig upp till deras lägenhet. Jag plingar på och ganska snabbt kommer Spencer och öppnar. Vi går in till deras kök och hoppar in på maten på direkten. Jag har aldrig träffat någon tjej som äter så mycket som Spencer när hon väll får mat hon gillar och det är inte ofta, hon är nämligen riktigt kräsen.

 

Jag kollar in i hennes mörkgröna, nästan bruna ögon, och vill bara drunkna i dem. Så vackra. Jag vaknar upp ur mina drömmar av att hon viftar en lökring framför mig och skrattar. Jag försöker ta den, men då drar hon bara bak den och skrattar mer. Jag försöker igen och återigen drar hon bort den. Jag reser mig upp och när jag är jämte henne kastar jag mig mot henne. Hon ramlar ner och vi kommer på golvet och där slåss vi om den där sista lökringen. Vi har alltid varit sådana, barnsliga, och retas med varandra.

 

Jag vinner den tillslut och jag stoppar in den i munnen och går runt och läskar henne. Plötsligt hoppar hon fram och biter tag i resten som inte är inne i min mun än. Läpparna möts och jag ser hur generad hon blir och släpper taget och vänder bort blicken. Vi har inte kyssts sedan den kvällen då vi sa hejdå och hon stack. På kinden bara, men inget på munnen. Jag ser hur hon vänder tillbaka blicken och jag kollar in i hennes ögon. Vi går mot varandra och hon lägger försiktigt sin hand mot min kind. Jag böjer mitt ansikte mot henne och hon ställer sig lite på tå för att komma närmre. Sakta men säkert möts våra läppar igen.

 

Det känns som om jag kommit hem igen. Som jag i två år har varit vilse och nu äntligen hittat hem igen. Och en sak är säker, jag vill aldrig komma hemifrån igen.

---

Kommentera?