Jag kollar ut genom bilfönstret och njuter. Idag är dagen då jag med mina två bästa vänner, Maisy och David, ska flytta till London. Vi tre ska dela på en lägenhet tillsammans och nu är vi äntligen på väg. Jag ser hur staden bara försvinner längre och längre bort och jag blir gladare för varje mindre hus jag ser. Äntligen slippar jag den jävla staden. Staden som bara påminner mig om gamla minnen som jag inte längre orkar med, så London ska vara en nystart. Jag ska bara blicka framåt och inte kolla tillbaka till de ögonblick i mitt liv jag skäms över. Jag slår snabbt bort tanken och frågar istället David, som kör bilen, hur lång tid vi har kört. Jag blir förvånad när jag hör svaret, vi har bara kört i 20 minuter och för mig känns det som en evighet. Jag känner redan nu att detta kommer bli en lång och tråkig biltur, men den slutar i något bra och jag kan inte vara lyckligare.

 

Jag vaknar upp av att vi stannar bilen och så kollar jag ut. Vi är framme. Vi är äntligen framme i vår första alldeles egna lägenhet. Ivrig som jag är hoppar jag ut bilen och springer tillsammans med David och Maisy upp till lägenheten. Jag springer in till mitt rum och bara njuter av det. Jag slänger mig i sängen och kollar upp i taket. Jag ligger där en stund och bara tar det lugnt innan jag börjar gå och kolla runt lite. Jag går först in i min walk-in-closet och bara snurrar runt där inne, visst att den är ganska så tom, men snart än den full med alla mina kläder och de nya jag ska köpa. Hela mitt rum går i vitt och det är stora fönster längs två med väggarna så hela rummet är verkligen ljust. Helt underbart och allt jag någonsin önskat. Sedan tar jag min dörr som går ut till altanen, alla har sin egna utgång till den, och kollar utsikten. Den är verkligen magnifik. När jag står där och drömmer mig bort hör jag hur någon öppnar en dörr så jag vänder mig om och där kommer Maisy ut.

 

”Ska du inte ringa Harry? Han har smsat dig varje vecka och frågat dig när du flyttar. Jag tycker faktiskt att du är skyldig honom det.”

 

Hon har rätt. Men jag vill ändå inte. Tänk så ser han det som att jag vill börja ses igen? Jag vill ju det, men jag försöker gå vidare i mitt liv och glömma de här två åren och satsa på min karriär istället. Jag har blivit erbjuden en plats hos London Model Management och ska imorgon dit för att se om jag har det de söker. Och det är som en dröm har kommit i upplevelse så jag vill väldigt gärna lyckas där. Så Harry får vänta, i alla fall tills imorgon kväll.

 

”Imorgon gör jag det, jag lovar.”

 

Hon kollar på mig surt. Man kan säga att hon är med i mammas och Annes klubb ”Få Spencer och Harry tillbaka till varandra.” Men hon kommer fram till mig och tar min hand och så skuttar vi in igen för att laga tacos innan vi myser ner oss i soffan. Jag gör tacosen medan Maisy dukar och David hämtar våra lådor nere i bilen. Det går snabbt att göra maten och så sätter vi oss och äter vår första måltid vid bordet. Det känns fortfarande som om jag bara drömmer, efter att vi har haft denna drömmen sedan barnsben sitter vi nu här och äter i våran lägenhet. Det känns verkligen helt sjukt.

Vi äter upp och sedan får David diska medan jag och Maisy gör i ordning framför teven. Som tur var har vi en teve som vi kan kolla på. Visst är den gammal och skruttig men det är bättre än ingenting och vi ska snart köpa en ny. Något som dess värre inte har kommit än är soffan. Så vi tar massa kuddar och filtar och bygger en egen soffa. Sen går vi och fixar i ordning allt vi ska äta. Vi har verkligen proppat upp med allt, godis, glass, chips, popcorn och dricka. När David är klar med disken kommer han och sätter sig hos oss och vi börjar mysa. David sätter sig i mitten som vanligt och jag och Maisy lägger våra huvuden på hans axlar.

Vi sätter på Happy Gilmore, filmen vi tre ser minst 1 gång i månaden ihop så det var en självklarhet att det skulle vara filmen som fick inviga vår lägenhet. Men när den filmen är slut känner jag snabbt hur mina ögonlock börjar bli tyngre och tyngre och tillslut somnar jag. Nästa gång jag vet ordet av det håller David på att bära in mig i min säng. Jag ler ett sömnigt leende åt honom och somnar sedan om.

 

Jag hör ett skrällande ljud ringas och inser snabbt att det är min mobil. Jag börjar leta efter den med handen så jag kan stänga av den men lyckas inte hitta den så tvingas öppna ögonen ändå. Jag hittar den och kollar vad klockan är, 8:30, och sedan reser jag mig upp för att börja fixa mig. Jag känner på direkten hur yr jag blir. Jag sätter mig ner igen med huvudet i händerna, jag blir alltid yr när jag sover för lite. Jag gör ett försök till och det blir bättre denna gången.

 

Jag går till lådorna som är fullproppade med kläder och när jag öppnar den första inser jag att det hade varit bättre om jag gick upp tidigare så jag kan hitta något i lådorna. Men gjort är gjort och jag kan inte ändra på det så jag får försöka hitta något. Jag bestämmer mig att jag ska ha nått så jag ser uppklädd ut, men inte för uppklädd ut och så ska jag se seriös ut som om jag verkligen vill ha jobbet men ändå inte för desperat.

 

Jag hittar tillslut kläder som jag blir nöjd med. En silvrig paljett kjol, en marinblå-vit randig långarmad, en marinblå kavaj och en scarf som går i några härliga färger. På fötterna sätter jag på ett par svarta Christian Louboutin pumps med en ganska hög platå. Då jag sovit med fläta släpper jag bara ut den och så sminkar jag mig lite lätt. När jag är klar med allt går jag ut till David för att be honom om skjuts. Men då jag inte hittar honom någonstans går jag till köket. Där ligger det en rosa lapp skrivet med en krokig handstil och jag känner på direkten igen att det är Davids.

 

”Vi ska åka ut för att upptäcka London lite, vi är hemma när du är hemma för att hämta upp dig så fortsätter vi våran runda.

Lycka till idag gumman!

 

Kram,

David och Maisy.”

 

Jag suckar högt och kollar på klockan igen, 9:30, aldrig att jag hinner dit om jag tar tunnelbanan eller buss. Fan! Jag kommer missa den, jag kommer missa min stora chans att förverkliga min dröm. Sedan kommer jag på, det finns ett alternativ till. Men frågan är om jag ska eller om det är fel. Jag bestämmer mig för att chansa så jag tar upp min mobil och ringer. Såklart går det bra så jag går ner och väntar på att bilen ska komma. Efter en kvart kommer den och jag öppnar dörren och hoppar in.

 

”Tjena! Tack för att du kunde köra mig. Du är verkligen en räddare i nöden, Harry”